Jag är helt slut denna afton. Det finns inga krafter kvar att ta av. Det borde finnas hjärnaktivitet kvar nog att öppna böckerna och plugga lite dock. Som vanligt i slutet av kursperioderna hopar sig examinationerna som stora svarta moln på himlen. Det tynger lite extra på axlarna den här gången. Kanske beror det på att kurserna som strax är avklarade inte har handlat om något jag brinner för eller så är det bara så att den där motivationen som krävs för att orka eller vilja göra det där lilla extra inte riktigt har kommit tillbaka efter sommarlovet.

Jag känner i dag, till och med mer än i går, att jag gör helt rätt beslut när jag väljer bort Tidningsredigering 2 till förmån för Sport- och kulturjournalistik. Jag vill lära mig mer om den kulturella journalistiken och skriva om den. Jag saknar skrivandet. Det var ett bra tag sedan orden var en del av min vardag. Vi är ju kompisar annars liksom.

För övrigt bjuder Piteå på en uppfriskande kyla. Fint väder men sådär kallt så att det puffar ur munnen på en när man andas. Jag gillar't. Så länge snön håller sig väck är jag rätt tillfreds med livet. Till sist, torsdagarna kan komma att bli en favorit. Tennis två timmar på förmiddagen och boxpass på kvällen gör mig glad i magen och adrenalinet har pumpat sig trött genom min kropp hela dagen. Men jag blir glad och varm i magen av torsdagar. Och torsdagsaktiviteterna gör mig trött på ett riktigt mysigt vis. Jag mår bra.

Fredagar innebär en närkamp med träningsvärken från helvetet. Men det är värt smärtan. Det är det.

Och för första gången i hela mitt liv så har jag nog producerat ett inlägg här som varken gav dig som läser eller mig själv något av värde. Fy fan för mig.

Vad har vi lärt oss? Jo, man ska inte blogga om oväsentligheter. Tack och hej.

I snart fem månader har jag sprungit minst fyra rundor per vecka. Lika längesen är det sen jag drack en endaste droppe läsk, åt godis, chips eller annat slask. Sommaren var hård. Det var den faktiskt. Men ett lättare jag till hösten gjorde allt värt det. Och nu kan jag inte vara utan det.

Svetten, mjölksyran i benen efter en lång och brant backe uppför och det ljuvliga flåset i takt med varje steg mina ben tar. Det är ju bara fan att man ska råka bo i Norrland just nu för vintern står för dörren. Han är lurig den jäkeln. Man kan nästan känna hur han andas en tungt i nacken, redo att släpa ner all snö som finns och göra den så gnistrande, kall och hal som bara en vinter kan. När detta väl sker kommer den här löpsäsongen att vara ett minne blott. Det gör mig ledsen. På riktigt. Jag får ont i hjärtat när jag tänker på det och tänker ta tillvara på varje sekund med barmark, plusgrader och lagom lerigt underlag.

Det har blivit som en drog. Jag kommer att behöva en ny sådan som tar mig i genom den kommande norrbottniska vintern.

Jag måste gilla känslan av panik. Kanske rent av älskar jag den. Detta är en insikt jag har kommit till eftersom jag återigen har lyckats med det jag alltid säger ”aldrig mer” till varje gång det händer. Jag är totalt hopplös. Och just nu så sjukt omotiverad så det finns inte. Kanske är det bara en sådan dag, kanske är det bara en sådan period eller så är jag helt enkelt så här. Alltid. Det sistnämnda ligger i riskzonen för att vara det som ligger närmast sanningen. Fan.

Återigen har jag lyckats skjuta upp allt jag borde ha gjort för länge sedan. Kunde ha gjort för länge sedan kanske är bättre uttryckt. Jag frågar mig själv gång på gång när detta ska upphöra men jag antar att det inte kommer att göra det förrän allt rasar sönder och samman helt och hållet. För trots allt så går det ju vägen varenda gång den här situationen uppstår. Känslan efteråt är likvärdig med att känna sig som ett jagat villebråd som lyckas undkomma i sista sekund. Det är som att komma in i värmen och med en djup, behaglig suck få andas ut och vila ut. Till nästa gång det finns saker som kan och borde göras i tid inte blir gjorda.

...är tråkigt.

En och en halv låt hinner jag lyssna på från min dörr till att jag har hunnit in i skolan och gått hela den långa korridoren ner till redaktionen. De här två låtarna måste stämma in exakt på det "mode" jag är i när jag sätter nyckeln i låset till min lya och vrider om för att sedan påbörja den korta promenaden upp till skolan. Om det inte är rätt stämning på musiken på min väg som inleds med en kort skogspromenad, ett litet spring över Nygatan och in på cykelvägen rätt mot skolan, kan det gå illa. Hela dagen kan bli förstörd.

Min Ipod är mitt känslomässiga bibliotek. Där finns musik för alla tillfällen, situationer och humör. Jag går aldrig någonstans utan den och om jag någon gång måste göra det känner jag mig halv. Musik är allt. Musik är liv. Musik är den bästa starten på dagen du kan få. Alla borde ha en Ipod.

Jag har en relation med regnet. Jag älskar det nämligen. Det är vackert. Höstrusk ute, musikmys inne. Fantastiskt. Jag lutar mig tillbaka i soffan och njuter av smattret mot rutan. Jag hör vinden vina någonstans där ute i mörkret. Det är livskvalité i sin renaste form. Den som förstår det, förstår mig.

Det är något med regn. Stilla och strilande eller rasande och frustrerat regn. Ett stilla vårregn som kommer med löftet om att göra allt grönt igen. Sommarregnet som avger en obeskrivlig doft av hopp. Att vandra ensam genom staden i ett sommarregn är det bästa som finns. Höstregnet som aggressivt stormar där ute och som ger dig en bra ursäkt till att dricka mängder med varma drycker under en filt, på rygg i soffan.

Jag älskar det. Det bara är så.

”En verklig vän är en själ i två kroppar” – Aristoteles

Det gnager lite i mig att jag tänker bli personlig just här och nu. Men någon gång ska väl vara den första då. Ovan visas nämligen två ytterst viktiga individer i mitt liv. Mina två bästa vänner. Jag vet att den lilla prinsessan till vänster inte ser speciellt road ut på den här bilden men tro mig, hon kan vara världens sötaste och finaste när hon lägger den sidan till. Hon älskar att bli kliad bakom öronen och lägger gärna sitt vackra huvud på sned och pussas, knuffas och leker gärna med ens hår i gengäld för kliandet. Hon ger ifrån sig mörka mullrande ljud som kan liknas vid gnägg om hon blir glad att se en och hon när hon ligger och sover kan vi kramas länge, länge samtidigt som en del djupa suckar av välbehag ljuder i en behaglig tystnad.

Saken är den att denna ljuvliga lilla varelse har varit i min ägo i lite mer än fem år nu. Mamma hade precis insett hur mycket hästeriet betydde och jag hade precis tagit bort min första egna häst och satt mest och bölade ögonen ur mig dagarna i genom. Då åkte vi till Norrköping och hamnade i en hage full med små ettåriga sötnosar och jag bestämde mig så fort jag såg henne. Hon var den fula, lilla ankungen, mager och eländig. Men herregud. Det var kärlek vid första ögonkastet. Hon var söt som socker och efter att ha sett hennes vackra stolta moder var saken biff. Lilla, lilla Elmirah. Mitt hjärta var stulet och jag var lycklig igen.

Jag håller på att fatta det svåraste beslutet på mycket länge igen och jag har kommit fram till både en och två saker. Jag ska nog inte ha djur för jag är på tok för blödig. Jag blir så känslomässigt laddad och engagerad att jag inte kan tänka klart med hjärnan. Jag kan inte hjälpa det...hon är ju liksom MIN. Faaan också.

Jag måste bli bler logisk och tänka mindre med hjärtat. Den saken är klar. Men inte blir det lättare av den insikten.

När jag var liten ville jag bli veterinär. Jag kommer ihåg hur hemskt gärna jag ville bli djurdoktor. På högstadiet när jag blev varse om att fysik, kemi, biologi och matte var ett måste för att överhuvudtaget ens kunna fundera på en eventuell veterinärutbildning mattades mitt engagemang av en aning. Trots det trodde jag fortfarande på idéen och sökte in på naturvetenskapliga programmet när det blev dags för gymnasiet. Den där ungdomliga nyfikenheten och tron på att jag skulle klara av allt gjorde inte att jag insåg mitt misstag förrän jag satt där, första dagen i skolan, efter sommarlovet i augusti när året var 1999. Varenda cell i min kropp skrek: "NEJ, NEJ, NEJ, DET HÄR ÄR FEL!" Sagt och gjort, jag bytte till samhällsvetenskapliga programmet med IT-inriktning och sanningen är att jag inte har ångrat det valet en sekund. Trots att veterinärhögskolan bara blev att glömma.

Jag måste ha fattat ganska snabbt att det där med veterinär aldrig hade varit min största dröm på riktigt för jag tänkte aldrig mer på det. Egentligen har jag alltid velat gjort något som hade med media att göra. Jag fick aldrig riktigt kläm på exakt vad bara. Så när jag tog studenten i juni 2002 hade jag inga direkt planer på vad som skulle hända. Jag köpte en häst som blev min bästa vän och började jobba på McDonald's i stället. Eller nu blev det fel. Att skriva "i stället" låter negativt. Jag hade ju inget att välja på ändå. Dessutom blev de närmsta tre åren de roligaste i mitt liv. Jag gick från timanställd, till heltidare till utbildad area swing manager. Och jag älskade varje sekund. Till en dag i mars 2005. Helt plötsligt var jag less. Jag minns att jag kom till jobbet en eftermiddag och klev in på kontoret där en kollega satt med en massa ansökningspapper till Akademi Båstad. Jag började bläddra lite förstrött i utbildningskatalogerna och hittade något som vann min uppmärksamhet. Mediesäljutbildning. Det enda ord jag såg var media. Jag bestämde mig på fläcken och sökte. Sen gick allt väldigt fort. Samma vecka som jag fick fatta beslutet om att hästen jag hade köpt sommaren jag tog studenten skulle avlivas, endast åtta år gammal, fick jag reda på att jag hade kommit in. Sorg blandades med glädje och hösten 2005 flyttade jag till Båstad utan någon som helst aning om vad en mediesäljare var för något. Det året ändrade ALLT.

Efter det flyttade jag till huvudstaden. Stockholm - som jag tidigare hade skytt som pesten. Utan någon egentlig anledning som de flesta andra som också är födda och uppvuxna i ett litet samhälle på slätten. Sen började cirkusen - både känslomässigt och karriärsmässigt. Från MTG Radio med NRJ & Bandit till tjejblaskorna FRIDA & SOLO. Jag var mentalt utmattad den där sommaren 2007 när allt skulle ändras, igen. Från dag ett på MTG hade jag bestämt mig för att satsa på medieplanerandet. Det var liksom ingen idé att låtsas, jag var inte och skulle aldrig bli någon säljare. Jag hatade det. När min telefon ringde den där dagen i september 2007 kommer jag aldrig att glömma. I oktober kunde jag titulera mig som medieplanerare. Jag minns att jag tänkte tankar om att jag aldrig mer skulle längta efter något yrkesmässigt och att jag aldrig mer skulle behöva plugga igen. 

Det hände att jag åkte hem till Vingåker på helgerna under den här tiden. Efter ett par år så minns jag en kväll när jag och pappa satt i soffan pratade. Exakt vad vi pratade om minns jag inte men jag minns att pappa rätt som det är säger: Hur blev det med den där journalistiken du pratade om när du var yngre? Du gillar ju att skriva.
Jag minns känslan den där meningen framkallade. Det var som att någon hade slagit mig hårt i magen eller tagit en kniv och stuckit den rakt i hjärtat på mig. Jag visste att det var något jag hade "missat" genom åren men jag kom aldrig riktigt på vad. Anyway, ni som känner mig vet ju hur det blev med det där för nu sitter jag ju här. I Piteå som en student på Journalistik i nya medier på Luleå Tekniska Universitet. Yes, jag tog tjänstledigt från medieplanerandet, hyrde ut den ljuvliga lägenheten i lika ljuvliga Sundbyberg och drog till Piteå.

Det sägs att man inte kan definiera ren och skär lycka förrän man råkar på den och det är nog sant. Jag är så jävla glad över att jag vågade ta tag i den här drömmen som jag förmodligen, helt omedvetet, har trängt undan. Det sägs också att de drömmar som betyder mest för en är sådana man inte riktigt vågar ta tag i för om man misslyckas finns det liksom inga drömmar kvar att hoppas på. Inga drömmar kvar att drömma. Allt blir svart och tomt.

Så varför vill jag det här då? Det är som med känslor, ganska ologiskt och oförklarligt. Hur kan någon ens frivilligt vilja ge sig in i en bransch där jobben försvinner som vattendroppar i Saharas öken? Jag ska erkänna, jag har en dröm, en dröm om att skriva texter som berör människors hjärtan, som får håret på deras armar att resa sig och som får dem att tänka och känna saker de aldrig har gjort förut. I nästan andetag tänker jag själv på om jag behöver en utbildning för detta. Går kreativ talang verkligen att förbättra bara för att jag kommer ha en akademisk utbildning? Och är det något som skiljer den passionerade kreativa talangen från den akademiskt utbildade talangen? Jag är ganska medveten om att mina drömmar låter löjliga i andras öron. Men för att jag ska kunna bibehålla min passion när jag leker med orden, tänker tankar jag aldrig har tänkt förut och när jag desperat försöker definiera känslor som bubblar i hela min kropp mellan varven så behöver jag den där tron på att jag kan och ska lyckas med det omöjliga.

För jag är rädd. Så jävla rädd att den där tron ska försvinna. Att den där lusten jag känner så starkt just nu över att eventuellt få jobba med något och skapa något som jag anser är en stor del av både mitt liv och den jag är som människa. Och jag är så in i helvetes rädd att den där lusten och den där tron ska försvinna om allt blir på riktigt en dag. För jag har aldrig gillat måsten...

Och jag är ledsen för din skull. Du som läser detta kanske har slösat bort några minuter för mycket av ditt egna värdefulla liv på flera ord och meningar som inte gav dig och din tillvaro ett endaste dugg. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att ovanstående bidrog med något. Om än bara något litet... det minsta lilla och jag är nöjd.

I jakten på passande musik som ska fylla min playlist named ”Autumn 2010” råkade jag springa på en melodi som fick mig att minnas en regnig vårkväll/natt för fem år sedan. Jag hade nyligen fattat ett av mitt livs svåraste beslut och balanserade på en tunn lina där ett enda snedsteg fick mig att ramla huvudstupa ner i ett bad av tårar som råkade vara mina egna.

Jag hade jobbat stängning på McDonald’s. Jag minns att jag bröt ihop i diskrummet på jobbet den kvällen och grät. Det regnade ute och jag minns att jag tyckte att det mer liknade höst än vår.  När jag åkte hem smattrade regnet ilsket mot rutan och jag spelade musik. När jag stannade bilen utanför min lägenhet gick luften ur mig och det kändes som att världen rämnade. Jag vet inte hur länge jag satt utanför lägenheten i bilen innan jag insåg att jag förmodligen hade kommit åt repeat-knappen på stereon. För låten spelades om och om igen. Och det var mitt i natten.

En vecka senare var allt över och mitt liv började om igen på något konstigt vänster. Som att ett gammalt och trött ånglok hostade i gång och sakta började rulla vidare efter ett kort stopp. Jag minns en stor lättnad. Men jag kommer aldrig att glömma.

Är man tillräckligt hungrig är det fenomenet det enda som fyller en individ. Man kan inte tänka eller känna annat än hunger när det har gått så långt. Det är ett ganska häftigt tillstånd dock med tanke på att allt annat omkring en bara försvinner. Varenda cell i kroppen skriker förtvivlat efter påfyllning. När detta är åtgärdat känns det precis likadant som att landa mjukt efter en lång flygtur. Allt planar liksom ut och man kan andas ut igen samtidigt som ett skönt stiltje uppstår. Sweet. Nåväl, nog om det. Jag har i alla fall ätit nu och kan tänka klart igen.

Fortsätter vi med onödigt vetande så har det gått en vecka sedan mina fina New Balance-skor fick göra sitt. Jag är halvkrasslig och frustrerad. Förkyld fast ändå inte om jag skulle få uttrycka det själv. Det är inte jätteilla men heller inte jättebra och jag får höra från alla håll och kanter att jag borde hålla mig lugn så länge det känns så här. Jag är inte den som är den så jag lyssnar på dessa goda råd och lyder. Trots att det kryper i hela kroppen på mig. Så här länge har jag inte varit utan löpningen på fyra hela månader. Det känns ovant.

Nu till kvällens huvudämne. Jag har börjat läsa en bok. Den är sjukt intressant och alla borde läsa den enligt min mening. ”Nyttan av att tala högt med sig själv” heter denna eminenta bok och den är skriven av psykologen Per Naroskin. Just nu läser jag om äkta och oäkta möten. Om hur man ser ut när man ler på riktigt och när man avfyrar mekaniska leenden. Den är så slående på sina ställen att jag får gåshud på armarna. Som ett slag i magen skulle man kunna säga. Dessutom är den här boken så fasligt mycket mer intressant än den kurslitteratur jag måste plöja igenom.  Jag ska återkomma till den här boken. Så lätt ska den inte glömmas bort.

För övrigt är det höst i Piteå nu. På riktigt. Men ibland är det så vackert att man vill gråta.

Frågar man mig varför jag de senaste dagarna har surfat runt och kollat in platsannonser på nätet så skulle svaret bli: ”Jag vet inte”. Men jag tror att jag är en sådan som behöver något att längta efter i framtiden. Det slog mig nämligen häromdagen att framtiden är i rätt nära. Förra året vid den här tiden tänkte jag inte framåt. Nuet kändes så långdraget och framtiden var utom räckhåll. Det är annorlunda nu. Tiden flög i väg och året som har gått har liksom bara försvunnit. Därför behöver jag kanske nu något slags tecken på vad det är jag egentligen strävar efter att uppnå.

För varje dag som går smyger sig framtiden närmare nuet. Jag måste säga att jag gillar det. Mycket. Och att jag längtar efter att bli vuxen. På riktigt. Att finna trygghet och värme. På riktigt. Att bygga ett bo. På riktigt. Att stanna flyktigt och blicka över axeln som ett skrämt rådjur känns tröttande. För några år sedan var det flyktiga spännande och förhoppningsfullt. Det är det inte längre och det måste betyda något. Det har jag bestämt.

Jag är född på den sörmländska slätten och har lärt mig att aldrig något för givet

På kartan är det pricken som ingen känner till

Och ibland tar jag pauser från livet

En chans att andas ut och tänka på vad jag vill

Drömmar, storslagna som fantasier, är det jag lever för

Poesi, analys och eftertanke är min melodi

Kommer jag att ha allt jag vill ha innan jag dör?

Att hitta något mitt hjärta brinner för är nämligen min livsfilosofi