I snart fem månader har jag sprungit minst fyra rundor per vecka. Lika längesen är det sen jag drack en endaste droppe läsk, åt godis, chips eller annat slask. Sommaren var hård. Det var den faktiskt. Men ett lättare jag till hösten gjorde allt värt det. Och nu kan jag inte vara utan det.

Svetten, mjölksyran i benen efter en lång och brant backe uppför och det ljuvliga flåset i takt med varje steg mina ben tar. Det är ju bara fan att man ska råka bo i Norrland just nu för vintern står för dörren. Han är lurig den jäkeln. Man kan nästan känna hur han andas en tungt i nacken, redo att släpa ner all snö som finns och göra den så gnistrande, kall och hal som bara en vinter kan. När detta väl sker kommer den här löpsäsongen att vara ett minne blott. Det gör mig ledsen. På riktigt. Jag får ont i hjärtat när jag tänker på det och tänker ta tillvara på varje sekund med barmark, plusgrader och lagom lerigt underlag.

Det har blivit som en drog. Jag kommer att behöva en ny sådan som tar mig i genom den kommande norrbottniska vintern.