Jag gick över kyrkogården på väg hem från träningen denna afton. Precis som jag brukade göra hela förra vintern efter att cykeln blev avställd. Jag gillar den just den sträckan. Dels för att den gör vägen hem en aningens kortare men också för att just den biten som jag måste ta mig mellan gravarna får mitt inre väldigt rofyllt och jag känner mig väldigt behaglig till mods. Det kan hända att jag stannar till och bara insuper atmosfären. Det är en njutning att hamna i det tillståndet. Kyrkogårdar är så fulla av känslor och kärlek att jag inte kan låta bli att bli berörd av alla ljus och blommor på gravarna. Det vilar en mystik över alla stenar som är något utöver det vanliga och det är inte bara en gång jag var gåshud om jag stannar till och ser mig omkring. Precis just där känner jag mig nämligen aldrig ensam. Aldrig någonsin.