För lite mer än ett år sedan fick jag rätt mycket gratis. Saker som jag i dag inser att jag lägger lite för mycket pengar på damp ner på skrivbordet med adress Birger Jarlsgatan utan att jag behövde spendera en krona. Eller ens anstränga mig. Många av de där fina magasinen om livsstil, sex, foto, teknik, inredning och mat öppnade jag aldrig. Men de var rätt snygga att titta på. Färgglada och stilrena liksom. Och jag hade en favorit bland alla dessa. Elle Interiör. Vackra, härliga Elle Interiör. Så ljuvlig att titta på. Inte i, men på. Eller jo, den var givetvis fin att titta i också. Anyway, nog om det. Jag lyckades i alla fall samla på mig ett antal utgåvor av denna skönhet under tiden som medieplanerare och en dag hände det något. Jag släpade med mig ett gäng hem och dumpade på vardagsrumsbordet. Det var som poesi. Så jävla fint. Elle Interiör gjorde sig nämligen redigt snygg där på bordet. Som en inredningsaccessoar. Påföljden av detta blev att tidningarna fick ligga kvar där och att se dem ligga där på bordet var som att titta på ett foto ur självaste Elle Interiör. Problemet var att alla som kom på besök nödvändigtvis blev tvungna att fingra på och bläddra i mina små älsklingar. Jag hatade det. Tidningarna blev flottiga, skrynkliga och inte alls lika perfekta och fina att titta på längre.

Mina kära Promedia-kollegor hade så roligt åt detta och gav mig i fortsättningen två exemplar av samma utgåva. Ett "blädder-ex" och ett exemplar som fick ligga där på vardagsrumsbordet och se snyggt ut. Och mina kära kollegor gjorde sig till och med besväret att klistra på små, söta lappar där det prydligt stod textat: BLÄDDER-EX. I dag köper jag inte ens Elle Interiör. Men tiden med just den tidningen kommer jag ändå aldrig att glömma. Det har blivit ett vackert minne.

Jag är lite störd. Jag vet.