Onsdag är en dag i veckan som är på god väg att bli en stor favorit. Två timmars tennis följt av lunch och ett nytt avsnitt av One Tree Hill. Det har blivit rutin liksom. Onsdagsstandard. Jag gillar't. Just denna onsdag har jag njutit av i fulla drag. Ryggläge i soffan och skön musik. Jag känner mig lite sliten och trött nämligen. Det är antingen något på gång eller så är det bara en liten svacka av något slag. Jag hoppas på det sistnämnda för någon förkylning har jag varken tid eller lust med.

Jag misstänker också att det kan vara den berömda höst/vinter-deppigheten som är på ingång. Jag lämnade ett rätt ljust Piteå förra veckan och kom tillbaka till ett betydligt mörkare. Jag kan inte hjälpa att det tynger mig lite, det här med vintertid och allt vad det innebär när man bor i Norrbotten. November ger känslan av att man inte riktigt vet vilken fot man ska stå på. Mitt i mellan höst och vinter. Ena dagen minusgrader, nästa dag plusgrader. Ena dagen regn, nästa dag snö. November är lika veligt som jag själv känner mig i mångt och mycket. Samtidigt gillar jag det här också på något sjukt, tvistat sätt. Jag älskar att få grotta ner mig i den här olyckliga känslan, tycka synd om mig helt utan anledning, dricka mängder av te, bada badkar med en herrans massa skum i, ta ett glas rött vin i tid och otid och lyssna på Håkan Hellström, Kent, Tomas Andersson Wij och annan modstulen, melankolisk musik.

November - jag är redo. Tror jag. Och dessutom längtar jag redan till nästa onsdag.