Jag måste gilla känslan av panik. Kanske rent av älskar jag den. Detta är en insikt jag har kommit till eftersom jag återigen har lyckats med det jag alltid säger ”aldrig mer” till varje gång det händer. Jag är totalt hopplös. Och just nu så sjukt omotiverad så det finns inte. Kanske är det bara en sådan dag, kanske är det bara en sådan period eller så är jag helt enkelt så här. Alltid. Det sistnämnda ligger i riskzonen för att vara det som ligger närmast sanningen. Fan.

Återigen har jag lyckats skjuta upp allt jag borde ha gjort för länge sedan. Kunde ha gjort för länge sedan kanske är bättre uttryckt. Jag frågar mig själv gång på gång när detta ska upphöra men jag antar att det inte kommer att göra det förrän allt rasar sönder och samman helt och hållet. För trots allt så går det ju vägen varenda gång den här situationen uppstår. Känslan efteråt är likvärdig med att känna sig som ett jagat villebråd som lyckas undkomma i sista sekund. Det är som att komma in i värmen och med en djup, behaglig suck få andas ut och vila ut. Till nästa gång det finns saker som kan och borde göras i tid inte blir gjorda.