Jag såg ett inslag på Nyhetsmorgon på TV4 i morse som berörde mig så enormt mycket. En av TV4:as journalister intervjuade författaren Torgny Lindgren. Efter inslaget hyser jag en stor beundran för den mannen. Alltså för Torgny, inte för journalisten. Jag hade nämligen sett fram emot det här inslaget. Förstå den glädje jag kände över att jag hann se hela innan jag blev tvungen att hasta iväg till jobbet. Nåväl, i alla fall så har Torgny Lindgren precis kommit ut med sin senaste bok, Minnen. För mig personligen så är det skrivna ordet ett fantastiskt verktyg. Det handlar om att beröra. Inte bara andra människor, utan även sig själv. Ord har makt. Jag skulle vilja besitta den egenskapen att kunna beröra andra människor på riktigt. Därför beundrar jag dem som kan. Torgny Lindgren har säkert skrivit ett trettiotal böcker som alla har blivit publicerade och utgivna. Dessa alster är långt ifrån ytliga. Han är en filosof ut i fingerspetsarna, det hör man när han talar. Han berättar nämligen för den här TV4-journalisten att han har en känsla av att han har ägnat hela sitt liv åt fel saker. Att han inte borde ha skrivit böcker utan att han i stället skulle ha tagit hand om skogen i Västerbotten och grävt diken. Att hans böcker har kommit till av tankar som att, ”Hur skulle det vara om jag skulle ha skrivit den här boken”. Inbillningen om att han egentligen har gjort något annat än att ha skrivit en bok. Som att skriva en bok skulle vara ett dåligt göromål, något fult. Han förklarar fortsättningsvis att han inte tror på minnen. Han menar att minnen bedrar oss och att vi litar för mycket på dem. Att vi enbart behöver minnen för att ge stadga åt våra liv. Han jämställer minnen med tankar, drömmar och fantasier och menar att inget skiljer dessa tre ting åt.

 

Jag rös och fick gåshud när jag hörde honom tala. Han beskrev saker som jag dagligen går och tänker på. Rädslan över att jag kanske egentligen befinner mig på fel plats och gör helt fel saker. För varje dag som går, vecka som går, månad som går och år som går så blir rädslan över detta större. Det var skönt att höra Torgny Lindgren tala. Det verkar vara en bra och vettig man. Han avslutade nämligen det hela med en fundering på om att det finns en del människor som föds med någon ”missnöjesgen” och att dessa människor ständigt skulle bära på en känsla av det alltid är något som inte stämmer. Den känslan ska vara något som man får bära med sig genom hela livet och acceptera. Sådana människor tänker alltid tanken – ”Det borde ha varit annorlunda”. Hello! I’m one of those. Så tänkte jag.

 

Den amerikanske författaren Henry James skrev någon gång under 1800-talet att man inte skulle vara rädd för livet utan i stället tro att livet var värt att leva och att vår tro på det skulle hjälpa oss att skapa det faktumet.

 

När jag var tonåring, tänkte jag ibland att inget i hela världen kunde skada mig. Det var som att jag var odödlig. Hela livet låg framför mig och jag hade stora planer och drömmar. Som att hitta den rätta, att få ett bra jobb, förverkliga en dröm och finna en bästa vän. Allt som skulle göra mig hel. När jag blev äldre insåg jag dock att det inte var så enkelt som jag trodde. Nu tänker jag på att det kanske inte är förrän mitt liv närmar sig slutet som jag kommer på att planerna jag hade bara var just planer. För till slut, när jag ser tillbaka i stället för att se framåt, vill jag ju tro att jag gjorde allt jag kunde och gjorde det bästa av vad livet gav mig. Jag vill lämna något tänkvärt och bra efter mig. Jag vill att allt jag har gjort ska ha spelat roll. Om så bara för en enda människa.

Har du någonsin funderat på vad du kommer att lämna efter dig när du inte finns längre? Om ditt liv och ditt sätt att leva kommer att lämna spår efter sig i världen eller om de val du gör i livet kommer att påverka andra? Ibland, för att komma framåt måste du först gå bakåt. I vissa fall kan det räcka med bara små steg eller ett fåtal minuter...

Jag är en känslomänniska.  Jag kan liksom inte hjälpa det. Lika ljuvligt lycklig som jag kan vara, lika jävla nedtryckt i dojjorna kan jag känna mig. Samtidigt som jag verkligen avskyr de sämre stunderna, så älskar jag dem. Jag känner åtminstone något. Och att känna extrem lycka, där värmen sprider sig i hela kroppen från topp till tå och det bubblar som sockerdricka i hela ens inre, är få förunnat. Ibland skulle jag önska att man kunde spara vissa känslor i en burk. Bevara dem i ett förråd och plocka fram dem igen när man som mest behöver dem. Ingen känsla är nämligen den andra lik. Det är bara så det är.

 

Likaväl som de små tingen i livet kan få ner mig på jorden kan de lika gärna få mig att sväva i det blå. Känslor, så komplext härliga och så förbannat ologiska. Så oförklarliga och magiska. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig behöva hålla inne med dessa. Känslor som tillåts komma ut, klä av sig helt nakna och bara vara är de som får hela mitt liv att glittra i höstmörkret. Tillsammans med en kopp te i soffan och långa telefonsamtal med Autumn 2010 från Spotify i bakgrunden får mitt kalla hjärta varmt igen.

 

Det är nämligen bättre att färdas förhoppningsfull genom livet än att komma fram desillusionerad…

Anser du dig vara lyckligt lottad när du tänker på de relationer du har med andra människor i din omgivning? En stark och trygg relation till din familj och din släkt, en härlig och stormande romans med ditt livs kärlek och till sist, vänner, som du skulle göra allt för och som i gengäld skulle göra precis allt för dig.

 

Har du någonsin hamnat i en grupp människor där du efter ett tag inser att du inte alls är eller ens kan vara dig själv? Och att det kanske vid det laget du har hunnit upptäcka det, är för sent att visa dessa människor ditt rätta jag utan att det känns helt galet?

 

Tänker du någonsin tanken att det kanske, någonstans i världen, finns någon som är precis som dig? Någon som upplever samma saker och känslor och som går igenom exakt det du själv upplever i samma ögonblick och att platsen du befinner dig på bara är ett ställe i världen som vilken annan plats som helst.

 

Har du någonsin gått från att känna ren och skär glädje till att helt plötsligt bli dränkt i en känsla av att något är fel, utan att egentligen kunna förklara exakt vad som är problemet? Söker du i det här läget förståelse från den som ska stå dig närmast utan att få det, känner du dig då som den mest ensamma personen i hela världen?

 

Har du någonsin slagit upp ögonen på morgonen och undrat varför du ska kliva upp överhuvudtaget? När allt det du hade att kliva upp för dagen innan känns totalt meningslöst.

 

Finns det vissa dagar då du känner att ensam är stark och att det andra dagar känns outhärdligt och du fruktar att ensamheten ska äta upp dig?

 

Har du någonsin tvivlat så starkt på dig själv att du faktiskt börjat ifrågasätta hela din uppenbarelse? Du kanske intar ryggläge en hel dag och vid dagens slut kommer du på att du kan varenda liten spricka eller ändring i färgnyansen på ditt tak.

Jag ska minnas nuet, för det är början på för alltid och resten av mitt liv. Ett löfte, som en belöning för att jag så länge har kämpat mig igenom livet helt på egen hand, ensam. En tro på att jag har människor omkring mig som ger mig möjligheten att älska och finna livslång kärlek i. Ett beslut att helt enkelt strunta i det som får mitt hjärta att värka av förtvivlan.

 

Jag tänker på en överenskommelse som omedelbart kontrakterar två själar till varandra. En hyllning där en chansning har gjorts och utmaningen som ligger framför oss. För två kommer alltid att vara starkare än en. Som ett team förberedda på allt vad livet har och kommer att erbjuda. Kärlek och vänskap kommer alltid att vara det som guidar oss i livet. För nuet är bara en formalitet. Bara ett meddelande till världen att känslor är starka och att löften gjorda för länge sen för alltid finns i våra hjärtan. Jag pratar om vänskap. Den som jag vet kommer att vara för evigt.

Stockholms centralstation är som en kokande kastrull där vattnet hotar att svämma över. En plats där människor möts igen, glada över att åter få vara i varandras närhet, en plats där människor tar farväl av varandra, kanske med vetskapen om när de åter ses igen eller inte. Sedan finns det sådana människor som jag. Ingen som möter mig, ingen som säger hej då. Men jag är inte ensam. Jag är omgiven av alla starka känslor och all kärlek som finns där. Jag brukar alltid försöka hinna gå ut genom den stora entrén mot Vasagatan. Jag tar alltid ett djupt andetag, låter den friska stadsluften fylla mina lungor och inse hur mycket jag saknar den här staden. Rusningstrafik på känslor genom min kropp samtidigt som mitt hjärta fylls av en obeskrivlig värme. Jag har inte riktigt insett hur mycket ”hemma” det där faktiskt är. Det är sant som man säger att man inte saknar något förrän man har inte har det längre.

 

Jag minns tiden som nyinflyttad stockholmare. Det starkaste minnet jag kommer att tänka på är en solig dag i början på maj 2006. Jag står någonstans mitt på Södermalm och tittar upp mot en blå himmel och kommer snabbt på mig själv med att beundra de höga husen som skymmer det mesta av solljuset. Jag upplevde någon slags känsla av lycka och stolthet av att jag faktiskt bodde här nu. Allt var nytt och spännande. Helt plötsligt var jag tjejen från det lilla sörmländska samhället med knappa tiotusen invånare som hade hamnat i den svenska huvudstaden av en ren slump. Tanken på att lilla jag en dag faktiskt skulle bo i Stockholm hade aldrig slagit mig. Det lockade mig inte alls när jag var yngre. Jag hade, liksom de flesta andra av mina kompisar, fördomar om storstadsmänniskor och deras sätt att vara och se ner på oss lantisar.

 

Asiater med stora leenden som ivrigt springer runt med sina digitalkameror och tar kort på precis allt de ser och på varandra. Jag kommer på mig själv med att le åt det nu. Det är så fint på något sätt. Kanske för att hela handlingen de utför ser så obekymrad ut på något sätt.

 

Och känslor är så svåra att sätta ord på för det finns ingen logik alls. Men jag känner så mycket här och nu när jag tänker på det.

 

Samtidigt känns det lite modstulet. Det finns nämligen inget i dagsläget som pekar på att det är där jag kommer att bo i framtiden. Jag har börjat om, kastat mig ut i den stora vida världen och tagit sikte på en gammal barndomsdröm som jag varsamt har dammat av och satt i verket. Det är den jag lever i nu.

Har du någonsin haft en dröm som känts så verklig att du inte visste vad du skulle tro när du vaknade? Tänk om allt du trodde var sant i själva verket var falskt och allt du trodde var falskt egentligen var sant?

 

Finns det fortfarande rätt och fel? Sanning eller lögn? Jag kan fundera på det ibland. Om allt i stället är förhandlingsbart. Det svarta och vita har fått en gråzon. Är vi ibland tvingade till vita lögner, att tänja på sanningen och forma världen omkring oss så som vi vill ha den. Kommer allt ändå till slut att hinna ikapp oss eller kommer vi undan med det?

 

I slutändan kanske sanningen är fortfarande absolut. Man kanske ska tro på det. Även när sanningen är kall och mer smärtsam än du någonsin har kunnat föreställa dig. Även när sanningen gör mer ont än livet självt.

Ensam. För många har det ordet en negativ klang. Själv njuter jag i fulla drag just nu. Ensam. Jag kommer hem, stänger min dörr och andas ut. Fantastiskt. Det är nästan så att jag vill pussa min lägenhet ibland. Så mycket tycker jag om den just nu. Då ska ni alla veta att detta inte är någon Sundbybergs-lya. Långt ifrån. Dessutom är det varken särskilt uppåt eller neråt i dessa dagar. Det är nämligen lite stiltje i känslobanken.

 

Men jag lever på energi just nu. Och Iphone 4. Kanske att jag andas lite Canon Eos 1000d just denna afton också. Men bara kanske.

 

Att snöra på sig löpardojjorna, plugga i lurarna till Ipoden och dra ut och springa ikapp med höstlöven är lite himmelrike. Allt känns så lätt just nu. Det må låta lite knepigt men jag trivs bäst när det neutrala spelar en stor roll i min tillvaro. Som nu.

 

Och jag är väl inte som alla andra. Jag hämtar krafterna ur ensamheten as we speak. Styrkan som samlas ska användas till ett nyfixat gymkort som ska betala för boxning, bodypump- och spinningpass, otaliga löprundor (som den norrbottniska naturen bjuckar på helt gratis), tennismatcher och plugg. Varken mer eller mindre.

 

Jag har massa bra musik på lager. Flera bra böcker som ska läsas. Sist men inte minst har jag världens skönaste soffa. Sådeså.

Har du någonsin tittat på ett fotografi av dig själv och sett främlingar i bakgrunden? Får det dig inte att undra hur många främlingar det är som har foton på dig? Hur många ögonblick av andra människors liv du har varit med i? Du kan vara en del i någon annans liv när deras högsta dröm uppfylls eller när samma dröm dör. Försöker vi tas oss in? Som att vårt öde säger åt oss att vi ska befinna oss där eller är det bara slumpen som gör att vi hamnar på någon annans fotografi? Tänk på det, du kan vara en stor del av någon annans liv utan att veta om det.

Varje gång jag hittar nya alster i musikens underbara värld så upplever jag glädje. Det är en enkel glädje som ger så otroligt mycket.

 

Den här enkla glädjen infinner sig oftast när jag kommer på att det är musik jag kan tänka klart till. Missförstå mig rätt, det är inte alltid skönt när tankarna är sådär glasklara. Ibland är det nämligen tankar som tar mig bakåt i tiden och får mig att minnas saker, händelser och människor som jag saknar. Tankarna kan även leda mig till saker, händelser och människor som jag ångrar också. Ännu sämre.

 

Ånger kommer nämligen i alla skepnader och storlekar. Ånger kan vara liten, som när du har gjort något dåligt men för en god sak. Ånger kan vara stor som när du sviker en vän. En del springer från smärtan av ånger genom att välja rätt från början. En del har inte tid att ångra sig för att de är upptagna med att se framåt. Ibland måste vi slåss med det som har varit för att kunna lägga det bakom oss eller helt enkelt begrava ångern genom att lova oss själva att vi ska ändra på oss – till det bättre. Den största ångern kommer sig dock aldrig av det vi faktiskt gjorde – även om det blev fel – i stället ångrar vi det vi aldrig gjorde. Till exempel att vi valde att vara tysta och inte säga något som hade kunnat rädda någon vi verkligen brydde oss om. Speciellt om vi i förväg hade kunnat förutse mörkret som kom i deras väg.

 

Om du kunde gå tillbaka och ändra en enda sak i ditt liv, skulle du göra det då? Och om du gjorde det, skulle det göra ditt liv bättre? Eller skulle den lilla ändringen i slutändan krossa ditt hjärta? Eller någon annans hjärta? Eller skulle du välja en helt annan väg den här gången? Eller skulle du bara vilja återuppleva ett ögonblick som du alltid har velat ha tillbaka?

 

Ånger, som kommer sig enbart av tanken: Hur skulle det ha varit om…?

Du vet nog vad jag menar när jag pratar om musik. Du som förstår dig på repeat. Du som också upplever främmande känslor så fort du hör något ditt hjärta slår ett extra slag för. Du som får gåshud av tanken på regnet som smattrar ilsket mot fönstret när höstrusket leker tafatt med de gula och röda löven i mörkret utanför. Du som njuter av tanken på att det egna sällskapet är det enda du behöver när kvällen går mot natt. Du som leker med tankar som aldrig har blivit tänkta förut. Du som uppskattar det enkla i det komplicerade. Du som tyst iakttar på håll innan du sakta närmar dig det okända. Du som varenda dag lär dig något nytt om dig själv. Du som välkomnar tårar vid sorg och skratt vid glädje.

 

Du som liksom jag bär med dig ett bibliotek av känslor i form av melodier var du än går.

Jag kan inte hjälpa det. Jag gillar det mörka. De halvblonda slingorna är nu ett minne blott samtidigt som mitt hår och jag är ”back-on-track” med varandra inför hösten. Det är nämligen den här tiden på året som det är tillåtet att vara lite ur gängorna. Det är snart okej att känna sig lite deppig utan anledning, vara trött mest hela tiden, ha allmänt olustiga dumheter i kroppen och att panikslaget jaga de få timmars dagsljus i ren och skär förtvivlan som Norrland lyckas klämma fram under november och december. Det är då ryggläge intas i soffan, taket inspekteras grundligare än någonsin och musikvärldens mörkaste musik spelas samtidigt som tankarna flödar. Hösten. Tid för eftertanke och reflektion. Vi går förändringarnas årstid till mötes. Igen. Det var ju bara ett år sen sist.

 

Men det är ett tag kvar till det där mina vänner. I Piteå njuter vi nämligen just nu av strålande solsken från en klarblå himmel och 20 graders värme. Än så länge finns det bara en antydan till höst. Björkarna här är nämligen fortfarande hyggligt gröna och fina. Och jag sprang mina fyrtio minuter denna afton i shorts och t-shirt.

Det finns två saker i livet att oroa sig över: antingen är du frisk, eller så är du sjuk. Om du är frisk så har du inget att oroa dig över, men om du är sjuk finns det två saker att oroa sig över: antingen blir du frisk eller så dör du.

 

Om du blir frisk så har du inget att oroa dig över, men om du dör så har du två saker att oroa dig över: antingen kommer du till himmelen eller så kommer du till helvetet.

 

Om du kommer till himmelen har du inget att oroa dig över och om du kommer till helvetet kommer du att ha så fullt upp med att hälsa på och snacka med dina vänner och bekanta så du har inte tid att oroa dig över något.

Omotiverad lycka tillhör nog utan tvekan bland de bättre känslorna i livet. Den som bara sköljer över en när man minst anar det och sprider en härlig värme i hjärta och själ. Det är sådana stunder som ger träningsvärk i mungiporna. Den här känslan tenderar gärna att infinna sig när jag promenerar längs med Piteås gator, har skön musik i öronen och inte har ett enda ”måste” att fixa eller ”borde göra” att tänka på.

 

Det slog mig häromdagen att det har gått ett helt år av min ”livspaus”. Redan. Time flies. Och jag har tid att andas igen. Det är viktigt med pauser. Harmoni och balans kommer enbart från en rofylld själ. Jag är beredd att satsa mina slantar på att detta är resultatet av de senaste dagarnas välbehövliga ensamhet. Den som har varit så efterlängtad hela sommaren när svetten har lackat som bäst från springet på McD. Att få komma hem, öppna sin dörr, grotta ner sig i sin egen soffa och sova i sin alldeles egna säng. Obeskrivligt härligt. Dock vill jag passa på att understryka att det känns en aningens konstigt också. Det går liksom inte att komma ifrån. Den här sommaren har varit speciell på alla sätt och vis.

 

Jag vet att det finns en hel del saker i livet som jag kan komma att förundras över. Det är de små sakerna som gör allt just nu. Sådana saker jag förmodligen inte ens reflekterar speciellt mycket över. När världen fortfarande kan överraska mig på det här viset är jag villig att öppna min famn helt och hållet och krama allt och alla. Och då ska ni veta att jag inte är särskilt kramig av mig.

T.H. White, en brittisk författare född i Indien, levde från 1906 till 1964 och han skrev en gång: ”Kanske ger vi det bästa av oss själva till dem som knappt tänker på oss i retur”.

 

För vems skull anstränger vi oss så infernaliskt hela tiden? Det eminenta saker vi utför i våra liv, vem berömmer oss för dessa? Jag tror att människans överlevnadsinstinkt gör oss egoistiska när allt ställs på sin spets och perfekta situationer går fel. Vi vill mycket på kort tid. För livet går fort. Kanske är det så att förändring är ständig och att ingen är med oss hela tiden. Ingen är egentligen på din sida och vill dig väl.

 

En äkta relation står pall för förändring, bra som dålig. Lätt som svår. Ledsam som glad. Stark som svag.

 

Vi vill vårt eget bästa. Är det egentligen så konstigt?

 

För dig själv är du allt. Du är allt du är och har om något inte går som du har tänkt dig.  Står du ut i ditt eget sällskap? För du lär aldrig bli av med det. Njut.

Men i mediebranschen är alla det. Där är alla bättre än alla. Det är någon slags tävling som pågår ständigt. Som aldrig slutar. Jag är viktig, jag jobbar med media. Jag är kreativ och cool. I mig bor det en konstnärssjäl. Jag är speciell.

 

Egentligen är media jävligt osvenskt. På många sätt. För här vågar människor säga att de är bra, bättre, bäst.

 

Men den stora frågan jag ställer mig är: Vad är det som säger att den som är akademiskt utbildad är bättre på att utnyttja sin kreativitet än den som inte är det? Akademisk kreativitet är vad man måste ha i betyget för att ha en chans.

 

Att våga. Ett enkelt koncept i livet. Det betyder helt enkelt att du måste bli något mer än dig själv; Göra lite mer än du brukar göra, enbart för att visa att du är något speciellt.  Någon som vågar när det verkligen gäller.

 

Livet är ironiskt ibland; det kan testa dig ganska hårt. Hårdare än du någonsin kunnat föreställa dig.

 

Det sägs att vi helt enkelt inte kan känna igen det som är signifikant för ett ögonblick precis när det händer. Vi blir så självsäkra när det gäller våra egna idéer eller när det gäller människor runt omkring oss som vi tar för givet att det inte är förrän detta tas ifrån oss som vi inser hur mycket vi egentligen behöver det eller hur mycket vi skulle sakna vissa människor om de bara försvann.

Har du någon gång upplevt en dag då du har burit med dig en känsla av att vad som än händer just den här dagen spelar det ingen roll? Du skulle ändå att klara av allt. Känslan av odödlighet och att du skulle kunna vara, bli och göra precis det du vill är helt plötsligt det enda som fyller dig. Tanken på att du den här dagen inte ska lyckas med allt du tar dig för med eller råkar ut för finns inte i ditt medvetande överhuvudtaget.

 

Till stor del består kanske våra liv är en serie bilder som passerar oss lika obemärkta förbi som en liten stad från motorvägen. Men det finns även ögonblick som gör oss förstummade och som vi vet instinktivt för alltid kommer att vara mer än något obemärkt som bara svävar förbi. Vi vet, att det ögonblicket kommer att leva vidare för alltid.

 

Idag var bara en sådan dag av ögonblick.

Jag kopplade in mina varmt efterlängtade högtalare häromdagen. Som jag har saknat dem. Hela sommaren har varit tom och tyst utan deras sällskap. Jag känner mig halv utan musik. Ett hem utan musik är inget riktigt hem. Jag upplever så mycket mer i nuet om mjuka melodier spelas i bakgrunden till min ensamhet som jag så gärna njuter av i min lägenhet. Känslor utan någon som helst logik sköljer över mig och jag tar emot dem med öppna armar.

 

Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv med att inte vilja att en låt ska ta slut? Kanske är det för att jag själv har spelat huvudrollen i en finstämd och harmonisk melodi som fick ett abrupt slut och gav mig insikten om att alla fina sånger faktiskt alltid har ett slut oavsett om jag vill det eller inte.

 

Ändå är jag så rädd för att fastna med fingret på repeat-knappen…