Stockholms centralstation är som en kokande kastrull där vattnet hotar att svämma över. En plats där människor möts igen, glada över att åter få vara i varandras närhet, en plats där människor tar farväl av varandra, kanske med vetskapen om när de åter ses igen eller inte. Sedan finns det sådana människor som jag. Ingen som möter mig, ingen som säger hej då. Men jag är inte ensam. Jag är omgiven av alla starka känslor och all kärlek som finns där. Jag brukar alltid försöka hinna gå ut genom den stora entrén mot Vasagatan. Jag tar alltid ett djupt andetag, låter den friska stadsluften fylla mina lungor och inse hur mycket jag saknar den här staden. Rusningstrafik på känslor genom min kropp samtidigt som mitt hjärta fylls av en obeskrivlig värme. Jag har inte riktigt insett hur mycket ”hemma” det där faktiskt är. Det är sant som man säger att man inte saknar något förrän man har inte har det längre.

Jag minns tiden som nyinflyttad stockholmare. Det starkaste minnet jag kommer att tänka på är en solig dag i början på maj 2006. Jag står någonstans mitt på Södermalm och tittar upp mot en blå himmel och kommer snabbt på mig själv med att beundra de höga husen som skymmer det mesta av solljuset. Jag upplevde någon slags känsla av lycka och stolthet av att jag faktiskt bodde här nu. Allt var nytt och spännande. Helt plötsligt var jag tjejen från det lilla sörmländska samhället med knappa tiotusen invånare som hade hamnat i den svenska huvudstaden av en ren slump. Tanken på att lilla jag en dag faktiskt skulle bo i Stockholm hade aldrig slagit mig. Det lockade mig inte alls när jag var yngre. Jag hade, liksom de flesta andra av mina kompisar, fördomar om storstadsmänniskor och deras sätt att vara och se ner på oss lantisar.

Asiater med stora leenden som ivrigt springer runt med sina digitalkameror och tar kort på precis allt de ser och på varandra. Jag kommer på mig själv med att le åt det nu. Det är så fint på något sätt. Kanske för att hela handlingen de utför ser så obekymrad ut på något sätt.

Och känslor är så svåra att sätta ord på för det finns ingen logik alls. Men jag känner så mycket här och nu när jag tänker på det.

Samtidigt känns det lite modstulet. Det finns nämligen inget i dagsläget som pekar på att det är där jag kommer att bo i framtiden. Jag har börjat om, kastat mig ut i den stora vida världen och tagit sikte på en gammal barndomsdröm som jag varsamt har dammat av och satt i verket. Det är den jag lever i nu.