Jag tog en promenad på stranden vid Pite Havsbad i dag. Tiden räckte överraskande nog till det. Det finns ingen ”tystnad” som havets. För ett kort ögonblick kändes allt så himla perfekt. Det var som om tiden stod still och rusningstrafiken på tankar avstannade för en kort sekund. Jag njöt. Jag ville stanna där. I ljudet av vågornas skvalpande och den svaga höstvinden som virvlade i luften. Gräset var fortfarande grönt därute vid stranden. Gula blommor som faktiskt fortfarande var gula stod kvar, stolta över att ha klarat sig så här långt in i september.

Det var som att det uppstod ett ögonblick i mitt liv då jag fann mig själv ståendes vid ett vägskäl. De val jag gör i dessa ögonblick kan komma att forma resten av mitt liv. Som vanligt när det handlar om att våga möta det okända är det många av oss som helt enkelt föredrar att vända om, gå tillbaka och ta den säkra vägen.

Det kan nämligen hända att människor kan träffa på något bättre. Någonting som kan hittas i smärtan av att vara ensam eller bakom modet som behövs för att släppa in en annan individ. Eller som att ge någon en andra chans. Något som är bortanför envisheten av att få en dröm att gå i uppfyllelse. Det är som om att när livets prövningar står framför mig som jag på riktigt upptäcker vem jag är. Det är också i det ögonblicket som jag upptäcker vem jag kan bli och vem jag kan vara. Den människan jag vill vara och bli existerar någonstans bakom hårt arbete, en stark tro, hjärtats sorg och den rädsla för vad livet har att erbjuda.