Jag såg ett inslag på Nyhetsmorgon på TV4 i morse som berörde mig så enormt mycket. En av TV4:as journalister intervjuade författaren Torgny Lindgren. Efter inslaget hyser jag en stor beundran för den mannen. Alltså för Torgny, inte för journalisten. Jag hade nämligen sett fram emot det här inslaget. Förstå den glädje jag kände över att jag hann se hela innan jag blev tvungen att hasta iväg till jobbet. Nåväl, i alla fall så har Torgny Lindgren precis kommit ut med sin senaste bok, Minnen. För mig personligen så är det skrivna ordet ett fantastiskt verktyg. Det handlar om att beröra. Inte bara andra människor, utan även sig själv. Ord har makt. Jag skulle vilja besitta den egenskapen att kunna beröra andra människor på riktigt. Därför beundrar jag dem som kan. Torgny Lindgren har säkert skrivit ett trettiotal böcker som alla har blivit publicerade och utgivna. Dessa alster är långt ifrån ytliga. Han är en filosof ut i fingerspetsarna, det hör man när han talar. Han berättar nämligen för den här TV4-journalisten att han har en känsla av att han har ägnat hela sitt liv åt fel saker. Att han inte borde ha skrivit böcker utan att han i stället skulle ha tagit hand om skogen i Västerbotten och grävt diken. Att hans böcker har kommit till av tankar som att, ”Hur skulle det vara om jag skulle ha skrivit den här boken”. Inbillningen om att han egentligen har gjort något annat än att ha skrivit en bok. Som att skriva en bok skulle vara ett dåligt göromål, något fult. Han förklarar fortsättningsvis att han inte tror på minnen. Han menar att minnen bedrar oss och att vi litar för mycket på dem. Att vi enbart behöver minnen för att ge stadga åt våra liv. Han jämställer minnen med tankar, drömmar och fantasier och menar att inget skiljer dessa tre ting åt.

Jag rös och fick gåshud när jag hörde honom tala. Han beskrev saker som jag dagligen går och tänker på. Rädslan över att jag kanske egentligen befinner mig på fel plats och gör helt fel saker. För varje dag som går, vecka som går, månad som går och år som går så blir rädslan över detta större. Det var skönt att höra Torgny Lindgren tala. Det verkar vara en bra och vettig man. Han avslutade nämligen det hela med en fundering på om att det finns en del människor som föds med någon ”missnöjesgen” och att dessa människor ständigt skulle bära på en känsla av det alltid är något som inte stämmer. Den känslan ska vara något som man får bära med sig genom hela livet och acceptera. Sådana människor tänker alltid tanken – ”Det borde ha varit annorlunda”. Hello! I’m one of those. Så tänkte jag.

Den amerikanske författaren Henry James skrev någon gång under 1800-talet att man inte skulle vara rädd för livet utan i stället tro att livet var värt att leva och att vår tro på det skulle hjälpa oss att skapa det faktumet.

När jag var tonåring, tänkte jag ibland att inget i hela världen kunde skada mig. Det var som att jag var odödlig. Hela livet låg framför mig och jag hade stora planer och drömmar. Som att hitta den rätta, att få ett bra jobb, förverkliga en dröm och finna en bästa vän. Allt som skulle göra mig hel. När jag blev äldre insåg jag dock att det inte var så enkelt som jag trodde. Nu tänker jag på att det kanske inte är förrän mitt liv närmar sig slutet som jag kommer på att planerna jag hade bara var just planer. För till slut, när jag ser tillbaka i stället för att se framåt, vill jag ju tro att jag gjorde allt jag kunde och gjorde det bästa av vad livet gav mig. Jag vill lämna något tänkvärt och bra efter mig. Jag vill att allt jag har gjort ska ha spelat roll. Om så bara för en enda människa.