Jag är en känslomänniska.  Jag kan liksom inte hjälpa det. Lika ljuvligt lycklig som jag kan vara, lika jävla nedtryckt i dojjorna kan jag känna mig. Samtidigt som jag verkligen avskyr de sämre stunderna, så älskar jag dem. Jag känner åtminstone något. Och att känna extrem lycka, där värmen sprider sig i hela kroppen från topp till tå och det bubblar som sockerdricka i hela ens inre, är få förunnat. Ibland skulle jag önska att man kunde spara vissa känslor i en burk. Bevara dem i ett förråd och plocka fram dem igen när man som mest behöver dem. Ingen känsla är nämligen den andra lik. Det är bara så det är.

Likaväl som de små tingen i livet kan få ner mig på jorden kan de lika gärna få mig att sväva i det blå. Känslor, så komplext härliga och så förbannat ologiska. Så oförklarliga och magiska. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig behöva hålla inne med dessa. Känslor som tillåts komma ut, klä av sig helt nakna och bara vara är de som får hela mitt liv att glittra i höstmörkret. Tillsammans med en kopp te i soffan och långa telefonsamtal med Autumn 2010 från Spotify i bakgrunden får mitt kalla hjärta varmt igen.

Det är nämligen bättre att färdas förhoppningsfull genom livet än att komma fram desillusionerad…