Jag kopplade in mina varmt efterlängtade högtalare häromdagen. Som jag har saknat dem. Hela sommaren har varit tom och tyst utan deras sällskap. Jag känner mig halv utan musik. Ett hem utan musik är inget riktigt hem. Jag upplever så mycket mer i nuet om mjuka melodier spelas i bakgrunden till min ensamhet som jag så gärna njuter av i min lägenhet. Känslor utan någon som helst logik sköljer över mig och jag tar emot dem med öppna armar.

Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv med att inte vilja att en låt ska ta slut? Kanske är det för att jag själv har spelat huvudrollen i en finstämd och harmonisk melodi som fick ett abrupt slut och gav mig insikten om att alla fina sånger faktiskt alltid har ett slut oavsett om jag vill det eller inte.

Ändå är jag så rädd för att fastna med fingret på repeat-knappen…