Omotiverad lycka tillhör nog utan tvekan bland de bättre känslorna i livet. Den som bara sköljer över en när man minst anar det och sprider en härlig värme i hjärta och själ. Det är sådana stunder som ger träningsvärk i mungiporna. Den här känslan tenderar gärna att infinna sig när jag promenerar längs med Piteås gator, har skön musik i öronen och inte har ett enda ”måste” att fixa eller ”borde göra” att tänka på.

 

Det slog mig häromdagen att det har gått ett helt år av min ”livspaus”. Redan. Time flies. Och jag har tid att andas igen. Det är viktigt med pauser. Harmoni och balans kommer enbart från en rofylld själ. Jag är beredd att satsa mina slantar på att detta är resultatet av de senaste dagarnas välbehövliga ensamhet. Den som har varit så efterlängtad hela sommaren när svetten har lackat som bäst från springet på McD. Att få komma hem, öppna sin dörr, grotta ner sig i sin egen soffa och sova i sin alldeles egna säng. Obeskrivligt härligt. Dock vill jag passa på att understryka att det känns en aningens konstigt också. Det går liksom inte att komma ifrån. Den här sommaren har varit speciell på alla sätt och vis.

 

Jag vet att det finns en hel del saker i livet som jag kan komma att förundras över. Det är de små sakerna som gör allt just nu. Sådana saker jag förmodligen inte ens reflekterar speciellt mycket över. När världen fortfarande kan överraska mig på det här viset är jag villig att öppna min famn helt och hållet och krama allt och alla. Och då ska ni veta att jag inte är särskilt kramig av mig.