”En verklig vän är en själ i två kroppar” – Aristoteles

Det gnager lite i mig att jag tänker bli personlig just här och nu. Men någon gång ska väl vara den första då. Ovan visas nämligen två ytterst viktiga individer i mitt liv. Mina två bästa vänner. Jag vet att den lilla prinsessan till vänster inte ser speciellt road ut på den här bilden men tro mig, hon kan vara världens sötaste och finaste när hon lägger den sidan till. Hon älskar att bli kliad bakom öronen och lägger gärna sitt vackra huvud på sned och pussas, knuffas och leker gärna med ens hår i gengäld för kliandet. Hon ger ifrån sig mörka mullrande ljud som kan liknas vid gnägg om hon blir glad att se en och hon när hon ligger och sover kan vi kramas länge, länge samtidigt som en del djupa suckar av välbehag ljuder i en behaglig tystnad.

Saken är den att denna ljuvliga lilla varelse har varit i min ägo i lite mer än fem år nu. Mamma hade precis insett hur mycket hästeriet betydde och jag hade precis tagit bort min första egna häst och satt mest och bölade ögonen ur mig dagarna i genom. Då åkte vi till Norrköping och hamnade i en hage full med små ettåriga sötnosar och jag bestämde mig så fort jag såg henne. Hon var den fula, lilla ankungen, mager och eländig. Men herregud. Det var kärlek vid första ögonkastet. Hon var söt som socker och efter att ha sett hennes vackra stolta moder var saken biff. Lilla, lilla Elmirah. Mitt hjärta var stulet och jag var lycklig igen.

Jag håller på att fatta det svåraste beslutet på mycket länge igen och jag har kommit fram till både en och två saker. Jag ska nog inte ha djur för jag är på tok för blödig. Jag blir så känslomässigt laddad och engagerad att jag inte kan tänka klart med hjärnan. Jag kan inte hjälpa det...hon är ju liksom MIN. Faaan också.

Jag måste bli bler logisk och tänka mindre med hjärtat. Den saken är klar. Men inte blir det lättare av den insikten.