När jag var liten ville jag bli veterinär. Jag kommer ihåg hur hemskt gärna jag ville bli djurdoktor. På högstadiet när jag blev varse om att fysik, kemi, biologi och matte var ett måste för att överhuvudtaget ens kunna fundera på en eventuell veterinärutbildning mattades mitt engagemang av en aning. Trots det trodde jag fortfarande på idéen och sökte in på naturvetenskapliga programmet när det blev dags för gymnasiet. Den där ungdomliga nyfikenheten och tron på att jag skulle klara av allt gjorde inte att jag insåg mitt misstag förrän jag satt där, första dagen i skolan, efter sommarlovet i augusti när året var 1999. Varenda cell i min kropp skrek: "NEJ, NEJ, NEJ, DET HÄR ÄR FEL!" Sagt och gjort, jag bytte till samhällsvetenskapliga programmet med IT-inriktning och sanningen är att jag inte har ångrat det valet en sekund. Trots att veterinärhögskolan bara blev att glömma.

Jag måste ha fattat ganska snabbt att det där med veterinär aldrig hade varit min största dröm på riktigt för jag tänkte aldrig mer på det. Egentligen har jag alltid velat gjort något som hade med media att göra. Jag fick aldrig riktigt kläm på exakt vad bara. Så när jag tog studenten i juni 2002 hade jag inga direkt planer på vad som skulle hända. Jag köpte en häst som blev min bästa vän och började jobba på McDonald's i stället. Eller nu blev det fel. Att skriva "i stället" låter negativt. Jag hade ju inget att välja på ändå. Dessutom blev de närmsta tre åren de roligaste i mitt liv. Jag gick från timanställd, till heltidare till utbildad area swing manager. Och jag älskade varje sekund. Till en dag i mars 2005. Helt plötsligt var jag less. Jag minns att jag kom till jobbet en eftermiddag och klev in på kontoret där en kollega satt med en massa ansökningspapper till Akademi Båstad. Jag började bläddra lite förstrött i utbildningskatalogerna och hittade något som vann min uppmärksamhet. Mediesäljutbildning. Det enda ord jag såg var media. Jag bestämde mig på fläcken och sökte. Sen gick allt väldigt fort. Samma vecka som jag fick fatta beslutet om att hästen jag hade köpt sommaren jag tog studenten skulle avlivas, endast åtta år gammal, fick jag reda på att jag hade kommit in. Sorg blandades med glädje och hösten 2005 flyttade jag till Båstad utan någon som helst aning om vad en mediesäljare var för något. Det året ändrade ALLT.

Efter det flyttade jag till huvudstaden. Stockholm - som jag tidigare hade skytt som pesten. Utan någon egentlig anledning som de flesta andra som också är födda och uppvuxna i ett litet samhälle på slätten. Sen började cirkusen - både känslomässigt och karriärsmässigt. Från MTG Radio med NRJ & Bandit till tjejblaskorna FRIDA & SOLO. Jag var mentalt utmattad den där sommaren 2007 när allt skulle ändras, igen. Från dag ett på MTG hade jag bestämt mig för att satsa på medieplanerandet. Det var liksom ingen idé att låtsas, jag var inte och skulle aldrig bli någon säljare. Jag hatade det. När min telefon ringde den där dagen i september 2007 kommer jag aldrig att glömma. I oktober kunde jag titulera mig som medieplanerare. Jag minns att jag tänkte tankar om att jag aldrig mer skulle längta efter något yrkesmässigt och att jag aldrig mer skulle behöva plugga igen. 

Det hände att jag åkte hem till Vingåker på helgerna under den här tiden. Efter ett par år så minns jag en kväll när jag och pappa satt i soffan pratade. Exakt vad vi pratade om minns jag inte men jag minns att pappa rätt som det är säger: Hur blev det med den där journalistiken du pratade om när du var yngre? Du gillar ju att skriva.
Jag minns känslan den där meningen framkallade. Det var som att någon hade slagit mig hårt i magen eller tagit en kniv och stuckit den rakt i hjärtat på mig. Jag visste att det var något jag hade "missat" genom åren men jag kom aldrig riktigt på vad. Anyway, ni som känner mig vet ju hur det blev med det där för nu sitter jag ju här. I Piteå som en student på Journalistik i nya medier på Luleå Tekniska Universitet. Yes, jag tog tjänstledigt från medieplanerandet, hyrde ut den ljuvliga lägenheten i lika ljuvliga Sundbyberg och drog till Piteå.

Det sägs att man inte kan definiera ren och skär lycka förrän man råkar på den och det är nog sant. Jag är så jävla glad över att jag vågade ta tag i den här drömmen som jag förmodligen, helt omedvetet, har trängt undan. Det sägs också att de drömmar som betyder mest för en är sådana man inte riktigt vågar ta tag i för om man misslyckas finns det liksom inga drömmar kvar att hoppas på. Inga drömmar kvar att drömma. Allt blir svart och tomt.

Så varför vill jag det här då? Det är som med känslor, ganska ologiskt och oförklarligt. Hur kan någon ens frivilligt vilja ge sig in i en bransch där jobben försvinner som vattendroppar i Saharas öken? Jag ska erkänna, jag har en dröm, en dröm om att skriva texter som berör människors hjärtan, som får håret på deras armar att resa sig och som får dem att tänka och känna saker de aldrig har gjort förut. I nästan andetag tänker jag själv på om jag behöver en utbildning för detta. Går kreativ talang verkligen att förbättra bara för att jag kommer ha en akademisk utbildning? Och är det något som skiljer den passionerade kreativa talangen från den akademiskt utbildade talangen? Jag är ganska medveten om att mina drömmar låter löjliga i andras öron. Men för att jag ska kunna bibehålla min passion när jag leker med orden, tänker tankar jag aldrig har tänkt förut och när jag desperat försöker definiera känslor som bubblar i hela min kropp mellan varven så behöver jag den där tron på att jag kan och ska lyckas med det omöjliga.

För jag är rädd. Så jävla rädd att den där tron ska försvinna. Att den där lusten jag känner så starkt just nu över att eventuellt få jobba med något och skapa något som jag anser är en stor del av både mitt liv och den jag är som människa. Och jag är så in i helvetes rädd att den där lusten och den där tron ska försvinna om allt blir på riktigt en dag. För jag har aldrig gillat måsten...

Och jag är ledsen för din skull. Du som läser detta kanske har slösat bort några minuter för mycket av ditt egna värdefulla liv på flera ord och meningar som inte gav dig och din tillvaro ett endaste dugg. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att ovanstående bidrog med något. Om än bara något litet... det minsta lilla och jag är nöjd.