Är man tillräckligt hungrig är det fenomenet det enda som fyller en individ. Man kan inte tänka eller känna annat än hunger när det har gått så långt. Det är ett ganska häftigt tillstånd dock med tanke på att allt annat omkring en bara försvinner. Varenda cell i kroppen skriker förtvivlat efter påfyllning. När detta är åtgärdat känns det precis likadant som att landa mjukt efter en lång flygtur. Allt planar liksom ut och man kan andas ut igen samtidigt som ett skönt stiltje uppstår. Sweet. Nåväl, nog om det. Jag har i alla fall ätit nu och kan tänka klart igen.

Fortsätter vi med onödigt vetande så har det gått en vecka sedan mina fina New Balance-skor fick göra sitt. Jag är halvkrasslig och frustrerad. Förkyld fast ändå inte om jag skulle få uttrycka det själv. Det är inte jätteilla men heller inte jättebra och jag får höra från alla håll och kanter att jag borde hålla mig lugn så länge det känns så här. Jag är inte den som är den så jag lyssnar på dessa goda råd och lyder. Trots att det kryper i hela kroppen på mig. Så här länge har jag inte varit utan löpningen på fyra hela månader. Det känns ovant.

Nu till kvällens huvudämne. Jag har börjat läsa en bok. Den är sjukt intressant och alla borde läsa den enligt min mening. ”Nyttan av att tala högt med sig själv” heter denna eminenta bok och den är skriven av psykologen Per Naroskin. Just nu läser jag om äkta och oäkta möten. Om hur man ser ut när man ler på riktigt och när man avfyrar mekaniska leenden. Den är så slående på sina ställen att jag får gåshud på armarna. Som ett slag i magen skulle man kunna säga. Dessutom är den här boken så fasligt mycket mer intressant än den kurslitteratur jag måste plöja igenom.  Jag ska återkomma till den här boken. Så lätt ska den inte glömmas bort.

För övrigt är det höst i Piteå nu. På riktigt. Men ibland är det så vackert att man vill gråta.