...nu fryser gräset och går av. Och jag hatar allt som böjs och går av.

Jag är inte van vid att vara utan min härliga MacBook Pro. Jag saknar den, det ska jag villigt erkänna. Det är något speciellt med den. Den innehåller stora delar av mina inre tankar och känslor. Större delen av mitt liv skulle man nog kunna säga. Det är inte alls samma sak att låta fingrarna glida över tangentbordet på min lilla netbook som jag använder i detta nu. Nåväl, nog om det.

Det är den första oktober tjugohundratio (eller tvåtusentio kanske det heter?) idag. Dagen då fick jag veta att jag med största sannolikhet kan lämna Piteå nästa år vid den här tiden. Ett år. Bara. Den tanken känns helt absurd att tänka. Men så är det faktiskt. Utbildningsplanen för den här utbildningen har ändrats och helt plötsligt har mina förutsättningar för framtiden blivit annorlunda. Helt galet. Jag ska minnas den här dagen för tid och evighet. Dagen då framtiden plötsligt känns inom räckhåll. Dagen då framtiden för första gången på ett tag blev verklighet.
Jag kan inte låta bli att gilla det.

Tro nu inte att jag är en av alla dom som sitter här i Piteå och lider bara. Så är det egentligen inte alls. Jag trivs bra här på många sätt. Men det finns saker jag saknar. Människor jag saknar. Platser jag saknar. Det är bara en insikt som jag verkligen har kommit fram till. Jag har lärt mig vad och vilka jag prioriterar. Måhända kommer framtiden inte alls bli som jag tror. Men just idag välkomnar jag den ändå med helt öppna armar och ett öppet sinne.