Det talas ofta om bland konstnärssjälar att det krävs någon form av ångest för att skapa. Camela Leierth (svensk artist som sjunger på engelska och har sjungit duett med Jocke Berg i låten Generation X) uttalade sig en gång i en intervju om detta. Hon framstod som en mycket glad flicka i den där intervjun minns jag. Sen fick hon frågan varför alla hennes låtar och texter var så deprimerande. Hon besvarar detta påstående genom att säga att i hennes mening kommer hennes bästa låtar ur tankar av ångest.

Detta behöver nödvändigtvis inte betyda att man sitter på sitt köksgolv i ensamhet med känslor av ren och skär förtvivlan samtidigt som man pressar rakbladet hårdare och hårdare mot handleden.

- Ska vi lyssna på Kent?
- Jajjemän, fram med rakbladen så kör vi!

För mig personligen handlar det inte om ångest utan om reflektioner. När det gäller mig blir det oftast ganska djupa sådana. Jag kan liksom inte hjälpa det för det är bara sådan jag är och jag har lärt mig att acceptera det. Det fanns en tid då jag kämpade emot och inte ville vara en sådan som analyserade, reflekterade, filosoferade och tänkte hela tiden. Jag ville vara en obekymrad jävel som levde för stunden utan en massa om, men och kanske. Jag ville vara en sådan som nöjde mig med det mesta. Jag ville sluta vara en rastlös själ som hela tiden skulle se om det fanns "något bättre" bakom nästa kurva. Raksträckor är inget för mig.

Nu tycker jag om den sidan hos mig själv. Jag uppskattar den på ett helt annat sätt. Jag krigar inte längre emot den i motvind utan i stället följer jag med den. Jag vill skapa när dessa reflektioner når sin kulmen. Vissa kallar det ångest. Jag säger reflektioner.

Det finns en mening med det mesta i livet.