Jag har en relation med regnet. Jag älskar det nämligen. Det är vackert. Höstrusk ute, musikmys inne. Fantastiskt. Jag lutar mig tillbaka i soffan och njuter av smattret mot rutan. Jag hör vinden vina någonstans där ute i mörkret. Det är livskvalité i sin renaste form. Den som förstår det, förstår mig.

Det är något med regn. Stilla och strilande eller rasande och frustrerat regn. Ett stilla vårregn som kommer med löftet om att göra allt grönt igen. Sommarregnet som avger en obeskrivlig doft av hopp. Att vandra ensam genom staden i ett sommarregn är det bästa som finns. Höstregnet som aggressivt stormar där ute och som ger dig en bra ursäkt till att dricka mängder med varma drycker under en filt, på rygg i soffan.

Jag älskar det. Det bara är så.