Söndag. Jag har aldrig varit något stort fan av den här veckodagen. Det här är dagen då det är dags att börja blicka mot en ny vecka, ta tag i saker som inte har blivit gjorda, då meningen "hej då" oftast används efter en helg av trevligheter, då hela Piteå badar i något slags obeskrivligt lugn som gör att man undrar om hela staden är död och gör att man inte vill gå utanför dörren bara för att slippa känslan av ödslighet som omsluter en redan när man tar i dörrhandtaget.

Och det kanske är det som allt handlar om egentligen, att det blir så förbannat "tomt" här på söndagar. Det har säkert sin charm för många av den här stadens invånare men det är en knivig omställning (har jag märkt på senare tid) då veckans dagar inte har haft några namn förut för att alla dagar kan se likadana ut om man så har velat det förut. Att stå på huvudgatan i Piteå kan en dag som denna liknas vid en scen ur en westernrulle där det blåser lite grus och sand över en helt tyst och öde väg. Det är lätt att känna sig som "the lonely cowboy" (eller cowgirl). Det här är ingen klagosång, bara ett konstaterande. Vissa gillar det, andra inte.