Det sägs att det kommer en tid i varje människas liv då allting spårar ur. Då allt som har varit lätt helt plötsligt blir svårt. Då allt som varit ljust helt plötsligt blir mörkt. I ögonblicket när det händer har man som individ ett viktigt val att göra. Att stå emot eller att rasa samman och ge upp. Två val. Nothing more and nothing less. Det är som när man vaknar på morgonen och väljer att gå upp - eller helt enkelt ligga kvar. Det är som att tänka på en känsla man en gång känt och bli rädd för möjligheten att behöva känna den igen. William Ernest Henley sammanfattar allt så fint i dikten nedan. Speciellt de två sista meningarna. Läs dem noga. NOGA.

Out of the night that covers me,
Black as the pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds and shall find me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate
I am the captain of my soul