Jag måste få ur mig en del. Det här ska bli en riktig klagosång. Med två verser, flera refränger och några sköna strofer.

Vi kan börja med min armbåge. Den trilskas och jävlas. Dessutom är det den högra till på köpet. Jag börjar misstänka att det har något med min knog-olycka från McD i somras. En mycket stressad version av mig lyckades, efter ett helvetiskt dygn, slå pekfingerknogen rakt i en stålkant på en hylla. Varför då? tänker ni. Svar: Jag skulle öppna en kartong med läsksyrup och tog som vanligt i med kung och fosterland för att lyckas med detta. Tilläggas bör är att det absolut inte var första gången jag gav mig på öppnandet av läsksyrup. Men det var första gången allt gick åt helvete. Detta resulterade i ett besök på akuten med en knoge som inte riktigt satt där den brukade och ska sitta. Sen dess har jag haft nåt knas med armbågen och jag tror att det är någon muskel/nerv som fick sig en törn som gör att armbågen jävlas. Fan.

Vi kan fortsätta med min stela, högra höft som är stel som en nittioårings. Sen kan vi raskt hoppa vidare till den nedre delen av min rygg på vänster sida. Den bråkar nämligen också. De två sistnämnda sakerna kräver bara en åtgärd. Stretching i massor. Det har farbror naprapat redan talat om för mig så det behöver jag inte betala 400 kronor till för att få höra igen.

Till sist. Jag håller på med ett riktigt tappert försök att vända tillbaka dygnet. Inte sen i maj har jag kunnat sova på normal tid eller gått upp i anständig tid på morgonen. Detta är nu under arbete. Endast för att när man bor i Norrbotten ska lyckas vara vaken de ynka två timmar som ljuset visar sig under vinterns mörkaste månader. Då kan man inte vara vaken halva nätterna och sova bort den halvan på dagen när ljuset är framme. Hela den här processen resulterar i en helvetisk trötthet dagarna i genom. Men jag kämpar. Bara så att ni vet. Och tittar man på klockan i det här läget inser man att jag borde sova vid det här laget. Fan.

Fan. Fan. Fan. Alltså.