Har du någonsin kommit tillbaka till en plats som är dig väl bekant och känt att det är som att tiden har stått still? Ändå är det något som har förändrats och du försöker febrilt och nästan lite förtvivlat lista ut vad det är som inte är sig likt. Det kommer alltid att vara hemma. Huset du växte upp i, gatorna du lekte på och skolan där du tog dina första stapplande steg in i alfabetets härliga struktur. I hjärtat är den här platsen inte längre det du kallar hemma men på något sätt är det ändå svårt att släppa taget. Du vet innerst inne att du inte kommer att återvända hit mer än på besök men du vågar ändå inte låta ordet "aldrig" lämna dina läppar. Det är liksom inget du vågar yttra högt för tänk om du har fel?  

I nuet är det dock inget som lockar. Snarare är det kanske så att du får en lite sorgsen känsla som fäster sina bopålar i ditt inre när du vistas i omgivningen som formade dig och gjorde dig till den du är. Det kan skrämma dig och få dig att fundera en hel del på saker som länge har legat gömda inne i ditt bibliotek av tankar och känslor. Det kan samtidigt vara en lättnad eftersom du vet att du numer är en besökare på den plats som en gång var hela din värld. Men ändå är den flod av minnen som rinner i dig resultatet av de beslut du har tagit som har lett dig dit du befinner dig i dag. Där svaret på frågan, som så länge har varit obesvarad, är att du någonstans djupt inom dig vet vad som betyder något och inte.