Livsavgörande möten. Smaka på orden. Det är ett laddat ord. Ibland är det nämligen som att man sitter i ett väntrum och det enda man vill är att det ska komma någon som öppnar alla dörrar och gör så att allt faller på plats. Jag ska förresten inte väva in detta med ordet man, jag ska använda mig av den jag syftar på, nämligen jag. Jag väntar fortfarande på det där livsavgörande mötet. Jag totalt medveten om denna längtan jag bär djupt inom mig och undrar ofta om andra människor också längtar samma sak som jag. Rädslan för att jag ska ta miste på någon, aldrig nå fram eller att jag ska bli avvisad finns också där. Jag hoppas fortfarande på att det ska finnas någon därute som ska nå ända in och förstå mig fullständigt. Jag söker det äkta i ett möte.

I Spanien besvaras ofta frågan "Hur är det?" med: - Det är bra. Eller vill du att jag berättar?

Det säger ganska mycket. Jag har börjat hysa något slags agg mot just den frågan. Det känns nämligen som en jävligt överskattat fråga i många situationer. Men samtidigt som jag söker det äkta gör jag ibland allt, precis allt, för att undvika det äkta. Det finns vissa stunder då jag nämligen inte orkar med mig själv och behöver det där ytliga som finns i de flesta relationer och umgängen. Och är det dessutom inte så att här i Sverige ska vi gråta när ingen ser