Jag läser DN's Kulturdebatt i dag som handlar om nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa. Thomas Anderbergs rubrik är slagkraftig . "Det krävs skygglappar för att missa Vargas Llosas storhet".

Jag har tydligen burit dessa skygglappar och är en av alla dem som har missat denna storhet. Jag skäms lite över detta faktum. Jag ser ju mig själv som hyggligt allmänbildad i det stora hela. Va fan hände liksom?

Nästa vecka börjar jag kursen Sport- och Kulturjournalistik och jag lär ju välja kulturspåret. Det är liksom min grej helt enkelt. Jag har en stark känsla av det kommer passa mig som handen i handsken. Mina största idoler är ett gäng kulturjournalister i vårt avlånga land som varje dag får skriver och lätta sina hjärtan om sådana saker som intresserar mig mest av allt. Jag älskar deras sätt att uttrycka sina känslor de får av böcker, musik, filmer och mycket, mycket mer gällande den härliga värld av kulturella saker vi omges av. Det är ren och skär lyx att ha tillgång till allt som den kulturella världen har att erbjuda. Den värld som jag vill bli och vara en del av.

Jag kan lätt slösa bort några timmar varje dag på att sitta och surfa runt på Internet och läsa om de gamla författarna som levde för hundra år sedan. Deras "quotes" känns ibland som hårda slag i magen och är ofta riktigt träffande. Det är så läskigt pricksäkert av gamla gubbor och gummor som har varit döda i flera herrans år att deras ord fortfarande berör och på det sättet lever vidare. Länge leve Joseph Conrad. Och William Faulkner. Och Ernest Hemingway. Och William Shakespeare. Och Henry Wadsworth Longfellow. Och Robert Louis Stevenson. Och Tennessee Williams. Och T.H White. Och John Steinbeck. Tack för att ni fortfarande finns även fast ni inte längre lever.

Och Thomas Anderberg ska inte behöva skämmas för mig. Jag har en mycket vettig lärare som ska se till att skygglapparna tas bort under de kommande två månaderna.