Piteå bjuder på en förskräckligt otrevlig kyla just nu. Jag har fyllt min spellista á la Autumn 2010 på Spotify och inser med en tår i ögonvrån att det är dags för nästa skapelse. Som sig bör blir titeln på nästkommande playlist Winter 2010 för jag har inte mer kreativitet än så just nu.

Jag är rädd. Rädd för att den här kylan har kommit för att stanna alla redan. Det får vara hur sjukt det vill men jag är absolut inte redo för att ge upp mina harmoniska och behagliga springrundor än. Mina löparskor ska inte få gå i ide över vintern. Det blir inte tal om något sådant. Jag behöver löpningen för att överleva, för att känna mig nyttig, lugn och balanserad. Fjäderlätta små fossingar i takt med skön musik i öronen har blivit mitt signum. Jag lyckades med mitt mission som jag tog mig an tidigt i somras och det har inte gått en vecka utan denna trevliga syssla har utförts ett antal gånger per vecka blandat med andra svettiga, fysiska aktiviteter. Jag mår bra av det och jag har läst på om löpning på vintern nu. Enligt Malin Ewerlöf Krepp kan man springa sig svettig genom hela vintern utomhus så länge man mår bra av det. Jag ska se till att hålla i gång och dessutom börja varva jämn, taktfast distanslöpning med intervallträning med start nu.

Det är bara lite synd att jag fortfarande inte har lyckats bli kvitt min ständiga följeslagare, träningsvärken. Det är en elak liten jävel som hånskrattande dyker upp så fort jag frångår just löpningen och ger mig på något annat. Jag har aldrig upplevt en sådan smärta. Även om det är en skön smärta så har jag även jag en gräns för vad som tålas bör och inte. Jag kan nätt och jämt sätta mig på huk efter boxningspassen utan att skrika högt eller grimasera fult. Det kan till och med hända sig att jag vissa nätter vaknar av att jag vänder mig i sängen och "landar" på någon av de muskler som ömmar allra mest. Det är dags att sätta ett mål, en tidpunkt och kanske till och med ett datum då den här träningsvärken ska vara ett minne blott efter allt jag tar mig för med just nu. Undrar om det ens är möjligt? Hmm.

En sista grej. Med den här bitande kylan kommer även en annan oinbjuden gäst på besök titt som tätt. Näsblodet. Jag har genom åren lärt mig att hantera detta och för det mesta rycker jag på axlarna och låter det hållas bäst det vill. Farbror doktor bedövade hela snoken invändigt på mig och tryckte upp en lång svavelsticka som han påstod skulle fixa det här lilla problemet. Det fräste och spottade lite därinne i näsan när han pillade runt med stickan som utlöste någon slags kemisk reaktion. Det var tydligen det man gjorde när man "brände" i näsan. Jag minns första gången jag fick utstå detta. Vintern 2007/2008 i Stockholm och jag såg inte klok ut efteråt där jag spatserade på Södermalm med två JÄTTEtussar i näsborrarna efter själva bränningsproceduren. Jag gick på bio efteråt med min eminenta Roomie då hon tyckte att jag behövde piggas upp. När jag sedan tog ut tussarna var det ett rent helvete att andas in kall luft genom näsan. Det gjorde dödligt ont. Det var första gången, men inte den sista. Det är visst inte en permanent grej. Farbror doktorn ljög. Nu får jag spruta in sådan där härlig Nozoil och leva med det faktum i att jag går runt och ser ut som att jag har just har gett någon en avsugning. Härligt.