Jag önskar så hjärtans gärna att jag hade förmågan att förmedla den här känslan jag har precis här och nu. Det jag kan säga är om den är att den uppenbarligen dyker upp när alla andra sover, vid ett köksbord någonstans i Piteå, när gatlyktorna utanför leker med skuggorna på den snötäckta marken. Ljuset som egentligen inte finns här i Norrbotten den här tiden på året letar sig ändå på något märkligt vis in i mig. Det är en djup suck fylld med välbehag som spelar huvudrollen samtidigt som toner av melankolisk och alldeles lagom deppig musik spelas i bakgrunden. Jag är ensam, fast ändå inte. Jag vill stanna i den här världen för alltid och den här besynnerliga, lite deppiga känslan som har kopplat sitt grepp om mitt sinne får gärna stanna kvar. Jag har aldrig känt mig så levande som nu och jag är rädd för att allt det här försvinner om jag går och lägger mig för att sova. Jag vill inte förlora den här inspirationen och motivationen som äntligen hittade vägen hem igen. Jag kan inte hjälpa att jag blir en liten töntig, poetisk fjant som vill filosofera om allt och inget tills morgonen gryr vid sådana här tillfällen.

Men tyvärr. Jag har viktigare saker att slutföra. Jag är ju trots allt en alldeles vanlig och tråkig student med allt vad det innebär och vissa saker är visst obligatoriska. Fan.