En annan tid i samma land samma gamla rädsla, andra namn

2010-12-08 @ 15:30:14

Det brukar talas om den ljuva bitterheten. Och jag brukar gilla den. Faktumet är att de senaste dagarna har jag varit rätt tillfreds med allt trots att dygnets timmar har tenderat att inte räcka till. Att andas är en självklarhet och en totalt omedveten handling och därför tar jag mig i genom dagarna som tar mig ännu närmre det där man får kalla jullov när man är student. För allmänbildningens skull så kan jag meddela att det där med andningen må vara en omedveten och självklar handling för oss människor medan en delfin är medveten om varje andetag den tar och kan därmed bestämma sig för att sluta andas och dö. Bara sådär.

 

Men den där ljuva bitterheten är skör. Det är nämligen lätt hänt att man bara blir bitter utan det där ljuva. Det finns ett ordspråk på engelska som stämmer så väl in på den livsfilosofin jag har: While I breathe, I hope och jag vill så förtvivlat gärna fortsätta med det. Men just i dag, just här och nu är det så hjärtskärande svårt så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag vill inte drunkna i BARA bitterheten. Jag vill ha tillbaka adjektivet ljuva i den meningen och jag vill ha det nu. Nu, nu, nu, nuuuu…

 

I stället sitter jag här med hög puls och hjärtat i halsgropen och väntar på nästa samtal. Det samtalet där meningar och ord kommer att yttras som antingen får mig att stanna i bara bitterheten ett tag eller som kommer få mig att andas hopp.



Kommentarer
Namn:


E-postadress:


URL/Blogg:


Kommentar: