När man ska skriva krävs det en viss känsla och stämning i kropp, själ och hjärta för att det ska fungera. I alla fall för mig. Jag har haft en upptagen avslutning på förra veckan och landade med en djup och välbehaglig suck i min egen säng här hemma i Piteå natten till i dag. Dagarna har varit fullproppade med viktiga göromål under besöket nere i söder.

Nåväl, tillbaka till den där omtalade skrivkänslan. Jag hade den i hela kroppen under gårdagen men var på språng mest hela tiden och fick liksom ingen ro till att sätta mig ner och få ut känslorna på pränt. Gårdagens datum var nämligen lite speciellt och har så varit de senaste fyra åren. Vi börjar från början:

1 november 2006. Min första vinter i Stockholm var på ingång och jag var en vilsen lantis i storstaden. Den här dagen började i ett enda stort kaos och slutade med att jag fann min bästa vän. Galet men vackert på samma gång. Snön föll på Stockholms gator och vinden härjade hejvilt. För er som aldrig har varit i Stockholm när den första snön faller kan jag tala om att det är ett skådespel utan dess like. Hela staden tappar fattningen och står där alldeles lamslagen. Lite som katten i ComHem-reklamen står stadens invånare med öppna munnar och gapar av förvåning över att snön återigen har lyckats invadera just deras stad. Stockholmare verkar nämligen tro att de ska slippa den där vita sörjan som snabbt blir grå och till sist svart efter bara en kort stund på marken. Men icke. I alla fall, just 1 november 2006 ramlade snön ner från himlen precis hela dagen och vi skulle ha ett stort event på Kulturhuset på kvällen med jobbet. Alla MTG's radiokanaler skulle profileras för några hundra kunder och höjdare i mediebranschen. Detta skulle ske med hjälp av ett gäng artister, några barer och en jädra massa alkohol. Patrik Isaksson skulle spela för Svenska Favoriter men fastnade i trafiken på vägen från Nacka in till stan. Fiasko. Jag hade jobbat på NRJ och Bandits säljavdelning i exakt en vecka. Bortkommen var bara förnamnet. Jag stod i ett hörn och tryckte med ett glas bubbel i näven och försökte gömma mig från omvärlden. Redan där borde jag ha fattat att min säljkarriär bara var att glömma.

Jag gav nog ganska snabbt upp hoppet om att kunna finna en likasinnad för att kunna föra en lagom intressant konversation med så att kvällen skulle bli utståelig. Tänk så fel man kan ha. Kvällen som jag i dag minns med glädje, slutade med att jag hittade en tvillingsjäl och det var där och då jag insåg vad äkta vänskap faktiskt var. Sedan den dagen har jag aldrig känt mig helt ensam, vilsen och rädd. För trots att den geografiska situationen mellan oss har ändrats så är det fortfarande detsamma. Det sa liksom "klick" den där kvällen på Kulturhuset. Och jag har uppskattat varje sekund, minut och exakt varje ögonblick av den här vänskapen sedan dess.

Jag förstår precis vad Jocke Berg sjunger. Vartenda ord i den här rubriken är en ljuv sanning som sedan den 1 november 2006 har varit en självklar del av mitt liv. I går var det fyra år sedan. Tiden går så fort att jag nästan blir lite rädd ibland. Dock minns jag än i dag den där sköna känslan i kroppen och leendet på läpparna jag bar med mig på tunnelbanans blåa linje ut till Akalla den natten. Jag stördes inte alls av det faktum att kollektivtrafiken stod still på grund av snöyran. Det rörde mig inte i ryggen precis där och då. 1 november 2006 hann därmed sakta övergå i 2 november 2006 innan jag stoppade nyckeln i låset i andrahandslyan långt utåt helvete den natten.

Aristoteles skrev att en verklig vän är en själ i två kroppar. Och jag tror honom.