Två månader. Så länge höll det. På torsdag hämtar jag hem min lilla prinsessa igen. Jag är äckligt less på tonårstjejer som inte fattar något och jag är lika dödligt less på hästmammor som öser beröm över sina döttrar utan att ha det minsta belägg för det. Var har människors sunda förnuft tagit vägen? Jag börjar allvarligt tvivla på mänskligheten i hästvärlden. Det värker i mitt hjärta när jag tänker på det jag utsätter min snälla, rara, söta och trofasta häst för. Det är ju bara fan att jag ska sitta "fast" häruppe och vara en fattig student just nu.

Jag lyssnar på Håkan Hellström när han sjunger om protesfabrikens stängsel och får tårar i ögonen. Kanske är det för att Håkans melodi är så vacker, kanske är orsaken en helt annan. Jag vet ingenting just nu. Så jag styr kosan söderut några dagar från och med i morgon och ser om det hjälper mot frustration och förvirring. Det är bara så mitt liv är. Strul, strul, strul och inget blir som jag har tänkt mig. Men nästa gång lill-hästen ska i väg ska det ske efter grundlig tankegenomgång. Nästa gång ska det inte bara blir bra eller bättre. Det ska bli bäst.