Jag kommer att hålla stenhårt på det här med att det är bättre att ta ut besvikelsen i förskott. Det står jag för. Även om den direkta faran verkar vara över. För den här gången. Återkommande scenarion i mitt eländiga liv är nämligen uppbyggda på att så fort det känns någorlunda stabilt, trevligt och harmoniskt så rasar allt i ett ögonblick då allt står still.

Jag har i hela mitt liv föraktat likgiltighet, som att det skulle vara en livsfarlig sjukdom som jag har gjort allt för att skydda mig emot. Det är bara så typiskt...svenskt. Jag gillar inte bara, jag älskar det istället passionerat och högt, jag gillar inte, INTE bara, jag avskyr något ur djupet av mitt hjärta. Att hela tiden balansera mellan älska och hata är min grej. Så är det bara. Jag gillar att känna och jag gillar att tänka på det jag känner. Ibland försätter det mig i komplicerade situationer där jag har svårt att skilja på vad som är värt och inte men lika ofta gör det att jag känner mig mer levande än någonsin.

Det har varit en tuff vecka hittills, berg- och dalbana i känslor gånger tusen och jag gissar att jag behöver en hobbypraktiserande psykolog som skulle stå ut med mina skruvade tankebanor om vad livets mening egentligen är och en helkväll i rödvinets tecken som avslutas med huvudvärken som man bara får efter att ha gråtit riktigt länge.

Och jag vet också att jag kan ha en tendens till att få det att låta värre i skrift än vad det egentligen är.