För gårdagen kan vara mitt allt
Imorgon kan vara det värsta jag upplevt
Där smärta är vackert
Och det behagliga är fult

Och nuet slipper jag helst
För jag är en av alla dem
Som alltid är på väg någonstans
Långt bort utan destination

Den här känslan kan äta upp mig
Inta mig med en kraft som inte går att förklara
I mitt huvud går allt på repeat
Och mina egna regler gäller

Ibland stänger jag omvärlden ute
Men inte med flit, inte med mening
Mer som ett test för att se
Vem som är stark nog att öppna dörren

För när hösten är som mörkast
Tror jag aldrig att det ska bli vår
Och när det är sommar
Är vintern alltid långt bort

När alla andra vill veta var det roliga händer
Är jag den som vänder i gränden
Går hem och umgås med mig själv
Och söker efter svar som jag vet att ingen annan har

Det brukar talas om den ljuva bitterheten. Och jag brukar gilla den. Faktumet är att de senaste dagarna har jag varit rätt tillfreds med allt trots att dygnets timmar har tenderat att inte räcka till. Att andas är en självklarhet och en totalt omedveten handling och därför tar jag mig i genom dagarna som tar mig ännu närmre det där man får kalla jullov när man är student. För allmänbildningens skull så kan jag meddela att det där med andningen må vara en omedveten och självklar handling för oss människor medan en delfin är medveten om varje andetag den tar och kan därmed bestämma sig för att sluta andas och dö. Bara sådär.

 

Men den där ljuva bitterheten är skör. Det är nämligen lätt hänt att man bara blir bitter utan det där ljuva. Det finns ett ordspråk på engelska som stämmer så väl in på den livsfilosofin jag har: While I breathe, I hope och jag vill så förtvivlat gärna fortsätta med det. Men just i dag, just här och nu är det så hjärtskärande svårt så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag vill inte drunkna i BARA bitterheten. Jag vill ha tillbaka adjektivet ljuva i den meningen och jag vill ha det nu. Nu, nu, nu, nuuuu…

 

I stället sitter jag här med hög puls och hjärtat i halsgropen och väntar på nästa samtal. Det samtalet där meningar och ord kommer att yttras som antingen får mig att stanna i bara bitterheten ett tag eller som kommer få mig att andas hopp.

Jag önskar så hjärtans gärna att jag hade förmågan att förmedla den här känslan jag har precis här och nu. Det jag kan säga är om den är att den uppenbarligen dyker upp när alla andra sover, vid ett köksbord någonstans i Piteå, när gatlyktorna utanför leker med skuggorna på den snötäckta marken. Ljuset som egentligen inte finns här i Norrbotten den här tiden på året letar sig ändå på något märkligt vis in i mig. Det är en djup suck fylld med välbehag som spelar huvudrollen samtidigt som toner av melankolisk och alldeles lagom deppig musik spelas i bakgrunden. Jag är ensam, fast ändå inte. Jag vill stanna i den här världen för alltid och den här besynnerliga, lite deppiga känslan som har kopplat sitt grepp om mitt sinne får gärna stanna kvar. Jag har aldrig känt mig så levande som nu och jag är rädd för att allt det här försvinner om jag går och lägger mig för att sova. Jag vill inte förlora den här inspirationen och motivationen som äntligen hittade vägen hem igen. Jag kan inte hjälpa att jag blir en liten töntig, poetisk fjant som vill filosofera om allt och inget tills morgonen gryr vid sådana här tillfällen.

 

Men tyvärr. Jag har viktigare saker att slutföra. Jag är ju trots allt en alldeles vanlig och tråkig student med allt vad det innebär och vissa saker är visst obligatoriska. Fan.

Det uppstår ögonblick då precis allt känns perfekt. Det är inte ofta det händer. Men när de här känslorna sköljer över mig så känner jag mig hel. Komplett, rofylld, harmonisk, balanserad. Tiden stannar och jag är inte alls sen med att stanna upp just den sekunden och suga i mig alla känslor som omsluter mig. Jag blir varm i hjärtat, får gåshud och känner mig mer behaglig än någonsin. För just där och då känner jag mig odödlig och oövervinnerlig.  Jag skulle så hjärtans gärna vilja veta vad det är som gör att det känns så där bra. Mest för att jag ska kunna plocka fram allt sådant när det behövs och är behjälpligt.

 

Det är så ologiskt men samtidigt så självklart. Det är då jag vill låsa in mig i en stuga långt ute i ingenstans, tända en massa ljus, slå på lagom melankolisk musik, hälla upp vinglaset, slå upp MacBooken och bara låta fingrarna dansa, ivrigt smattrande över tangenterna. Jag vill leva i den bubblan forever and ever.

 

Den där känslan sköljde över mig i dag. Det försvann dock lika fort som den kom men det gör inte så mycket. Jag lever på det där korta besöket fortfarande. Det gjorde hela min söndag.

 

Jag skulle så gärna vilja kunna dela med mig av en sådan upplevelse med ord. Men det är inte så lätt som jag skulle vilja att det var.

Jag gick över kyrkogården på väg hem från träningen denna afton. Precis som jag brukade göra hela förra vintern efter att cykeln blev avställd. Jag gillar den just den sträckan. Dels för att den gör vägen hem en aningens kortare men också för att just den biten som jag måste ta mig mellan gravarna får mitt inre väldigt rofyllt och jag känner mig väldigt behaglig till mods. Det kan hända att jag stannar till och bara insuper atmosfären. Det är en njutning att hamna i det tillståndet. Kyrkogårdar är så fulla av känslor och kärlek att jag inte kan låta bli att bli berörd av alla ljus och blommor på gravarna. Det vilar en mystik över alla stenar som är något utöver det vanliga och det är inte bara en gång jag var gåshud om jag stannar till och ser mig omkring. Precis just där känner jag mig nämligen aldrig ensam. Aldrig någonsin.

Varför i hela fridens namn blir folk så upprörda för att man spyr galla över den här nedra snön som har invaderat marken? Jag tycker inte om snö och det står jag för. Jag är extremt väl medveten över att jag för tillfället råkar bo i fel del av landet. But still, I don't like snow. Det blåser just nu isiga vindar på tvären och det dimper ner något som känns som småspik. Kan det inte bara sluta nu?

 

Jag svor långa ramsor när jag, i något som liknande snöstorm, halkade mig ner mot stan i går kväll och hade samma problem hem från tennishallen den här förmiddagen. Cykla går ju inte, det är livsfarligt. Detta blir alltså första anledningen till snöhatet. Ingen cykel. Mr Nishiki får ta sin vintervila.

Next reason: Jag fullkomligt HATAR att det aldrig sandas i den här stan på ställen där det skulle behövas. Detta leder i sin tur till att varje steg man tar blir en fara för livet.

 

Anledning nummer två leder oss snabbt in på anledning numro tre. Ingen löpning. Det suger. S-U-G-E-R. Jag vågar inte löpa. Kanske skulle jag våga om jag sätter på mig cykel- eller skidhjälm och köper en hockeyutrustning så jag slipper slå mig halvt fördärvad om jag skulle halka och ramla.

 

Jag fick dock höra i morse att min häst verkar älska det här med snö. Hon går två meter i taget, lägger sig ner och rullar sig med alla fyra benen i vädret och verkar helt superlycklig över att det ligger en massa vitt på marken. Om min häst var med på Facebook skulle hon nog också protestera mot mina statusuppdateringar om hur illa jag tycker om snön.

 

 

Dö snö. Dööööö. Försvinn. Och håll dig borta en månad till åtminstone.

Piteå bjuder på en förskräckligt otrevlig kyla just nu. Jag har fyllt min spellista á la Autumn 2010 på Spotify och inser med en tår i ögonvrån att det är dags för nästa skapelse. Som sig bör blir titeln på nästkommande playlist Winter 2010 för jag har inte mer kreativitet än så just nu.

 

Jag är rädd. Rädd för att den här kylan har kommit för att stanna alla redan. Det får vara hur sjukt det vill men jag är absolut inte redo för att ge upp mina harmoniska och behagliga springrundor än. Mina löparskor ska inte få gå i ide över vintern. Det blir inte tal om något sådant. Jag behöver löpningen för att överleva, för att känna mig nyttig, lugn och balanserad. Fjäderlätta små fossingar i takt med skön musik i öronen har blivit mitt signum. Jag lyckades med mitt mission som jag tog mig an tidigt i somras och det har inte gått en vecka utan denna trevliga syssla har utförts ett antal gånger per vecka blandat med andra svettiga, fysiska aktiviteter. Jag mår bra av det och jag har läst på om löpning på vintern nu. Enligt Malin Ewerlöf Krepp kan man springa sig svettig genom hela vintern utomhus så länge man mår bra av det. Jag ska se till att hålla i gång och dessutom börja varva jämn, taktfast distanslöpning med intervallträning med start nu.

 

Det är bara lite synd att jag fortfarande inte har lyckats bli kvitt min ständiga följeslagare, träningsvärken. Det är en elak liten jävel som hånskrattande dyker upp så fort jag frångår just löpningen och ger mig på något annat. Jag har aldrig upplevt en sådan smärta. Även om det är en skön smärta så har jag även jag en gräns för vad som tålas bör och inte. Jag kan nätt och jämt sätta mig på huk efter boxningspassen utan att skrika högt eller grimasera fult. Det kan till och med hända sig att jag vissa nätter vaknar av att jag vänder mig i sängen och "landar" på någon av de muskler som ömmar allra mest. Det är dags att sätta ett mål, en tidpunkt och kanske till och med ett datum då den här träningsvärken ska vara ett minne blott efter allt jag tar mig för med just nu. Undrar om det ens är möjligt? Hmm.

 

En sista grej. Med den här bitande kylan kommer även en annan oinbjuden gäst på besök titt som tätt. Näsblodet. Jag har genom åren lärt mig att hantera detta och för det mesta rycker jag på axlarna och låter det hållas bäst det vill. Farbror doktor bedövade hela snoken invändigt på mig och tryckte upp en lång svavelsticka som han påstod skulle fixa det här lilla problemet. Det fräste och spottade lite därinne i näsan när han pillade runt med stickan som utlöste någon slags kemisk reaktion. Det var tydligen det man gjorde när man "brände" i näsan. Jag minns första gången jag fick utstå detta. Vintern 2007/2008 i Stockholm och jag såg inte klok ut efteråt där jag spatserade på Södermalm med två JÄTTEtussar i näsborrarna efter själva bränningsproceduren. Jag gick på bio efteråt med min eminenta Roomie då hon tyckte att jag behövde piggas upp. När jag sedan tog ut tussarna var det ett rent helvete att andas in kall luft genom näsan. Det gjorde dödligt ont. Det var första gången, men inte den sista. Det är visst inte en permanent grej. Farbror doktorn ljög. Nu får jag spruta in sådan där härlig Nozoil och leva med det faktum i att jag går runt och ser ut som att jag har just har gett någon en avsugning. Härligt.

För första gången på flera månader känns allt väldigt, väldigt jobbigt. Trots att jag egentligen vet att det inte är någon idé så försöker jag ändå lista ut vad det kan bero på. Jag har ingen ork kvar. Löpningen som har gått lätt som en plätt går tyngre än någonsin. Benen väger mer än vanligt och och fötterna känns som blyklumpar. Dessutom svettas jag som ett blötdjur så fort jag anstränger mig det minsta. Trots detta har jag inga känningar av att det skulle vara någon konstig sjukdom som skulle vara på gång. Jag har grus i ögonen när väckningen på Mr iPhone drar i gång på morgonen och jag hinner tänka tanken både en och två gånger om hur i hela helvete jag ska klara av en hel dag innan jag kliver upp. Sängen är alldeles för mysigt varm.

 

Jag börjar sakta men säkert ana att det har med årstiden att göra. Det är oroväckande. Fenomenet höstdepp förföljde mig slaviskt genom hela tonåren men har sedan dess hållit sig väck. Nog har det funnits tillfällen de senaste åren då det elaka höstdeppet har legat och lurat men jag har aldrig låtit det ta sig in i min intima sfär på samma sätt som det gjorde när jag var yngre. Nu när mörkret börjar överta den största andelen timmar på dygnet känner jag återigen att det är dags.

 

Det enda som gör mig att det bubblar i mig av glädje just nu är att det är helt legitimt att få drunkna till toner, melodier, texter och refränger av Kent igen. Jag har mina perioder där endast Jocke Bergs stämma kan få mig att känna total harmoni. Det krävs en viss känsla och stämning för honom också (som med skrivandet) och den har nu infunnit sig.

 

Så vintern - Come and get me. Jocke och jag är redo. Typ i alla fall.

När man ska skriva krävs det en viss känsla och stämning i kropp, själ och hjärta för att det ska fungera. I alla fall för mig. Jag har haft en upptagen avslutning på förra veckan och landade med en djup och välbehaglig suck i min egen säng här hemma i Piteå natten till i dag. Dagarna har varit fullproppade med viktiga göromål under besöket nere i söder.

 

Nåväl, tillbaka till den där omtalade skrivkänslan. Jag hade den i hela kroppen under gårdagen men var på språng mest hela tiden och fick liksom ingen ro till att sätta mig ner och få ut känslorna på pränt. Gårdagens datum var nämligen lite speciellt och har så varit de senaste fyra åren. Vi börjar från början:

 

1 november 2006. Min första vinter i Stockholm var på ingång och jag var en vilsen lantis i storstaden. Den här dagen började i ett enda stort kaos och slutade med att jag fann min bästa vän. Galet men vackert på samma gång. Snön föll på Stockholms gator och vinden härjade hejvilt. För er som aldrig har varit i Stockholm när den första snön faller kan jag tala om att det är ett skådespel utan dess like. Hela staden tappar fattningen och står där alldeles lamslagen. Lite som katten i ComHem-reklamen står stadens invånare med öppna munnar och gapar av förvåning över att snön återigen har lyckats invadera just deras stad. Stockholmare verkar nämligen tro att de ska slippa den där vita sörjan som snabbt blir grå och till sist svart efter bara en kort stund på marken. Men icke. I alla fall, just 1 november 2006 ramlade snön ner från himlen precis hela dagen och vi skulle ha ett stort event på Kulturhuset på kvällen med jobbet. Alla MTG's radiokanaler skulle profileras för några hundra kunder och höjdare i mediebranschen. Detta skulle ske med hjälp av ett gäng artister, några barer och en jädra massa alkohol. Patrik Isaksson skulle spela för Svenska Favoriter men fastnade i trafiken på vägen från Nacka in till stan. Fiasko. Jag hade jobbat på NRJ och Bandits säljavdelning i exakt en vecka. Bortkommen var bara förnamnet. Jag stod i ett hörn och tryckte med ett glas bubbel i näven och försökte gömma mig från omvärlden. Redan där borde jag ha fattat att min säljkarriär bara var att glömma.

 

Jag gav nog ganska snabbt upp hoppet om att kunna finna en likasinnad för att kunna föra en lagom intressant konversation med så att kvällen skulle bli utståelig. Tänk så fel man kan ha. Kvällen som jag i dag minns med glädje, slutade med att jag hittade en tvillingsjäl och det var där och då jag insåg vad äkta vänskap faktiskt var. Sedan den dagen har jag aldrig känt mig helt ensam, vilsen och rädd. För trots att den geografiska situationen mellan oss har ändrats så är det fortfarande detsamma. Det sa liksom "klick" den där kvällen på Kulturhuset. Och jag har uppskattat varje sekund, minut och exakt varje ögonblick av den här vänskapen sedan dess.

 

Jag förstår precis vad Jocke Berg sjunger. Vartenda ord i den här rubriken är en ljuv sanning som sedan den 1 november 2006 har varit en självklar del av mitt liv. I går var det fyra år sedan. Tiden går så fort att jag nästan blir lite rädd ibland. Dock minns jag än i dag den där sköna känslan i kroppen och leendet på läpparna jag bar med mig på tunnelbanans blåa linje ut till Akalla den natten. Jag stördes inte alls av det faktum att kollektivtrafiken stod still på grund av snöyran. Det rörde mig inte i ryggen precis där och då. 1 november 2006 hann därmed sakta övergå i 2 november 2006 innan jag stoppade nyckeln i låset i andrahandslyan långt utåt helvete den natten.

 

Aristoteles skrev att en verklig vän är en själ i två kroppar. Och jag tror honom.

Har du någonsin kommit tillbaka till en plats som är dig väl bekant och känt att det är som att tiden har stått still? Ändå är det något som har förändrats och du försöker febrilt och nästan lite förtvivlat lista ut vad det är som inte är sig likt. Det kommer alltid att vara hemma. Huset du växte upp i, gatorna du lekte på och skolan där du tog dina första stapplande steg in i alfabetets härliga struktur. I hjärtat är den här platsen inte längre det du kallar hemma men på något sätt är det ändå svårt att släppa taget. Du vet innerst inne att du inte kommer att återvända hit mer än på besök men du vågar ändå inte låta ordet "aldrig" lämna dina läppar. Det är liksom inget du vågar yttra högt för tänk om du har fel?  

I nuet är det dock inget som lockar. Snarare är det kanske så att du får en lite sorgsen känsla som fäster sina bopålar i ditt inre när du vistas i omgivningen som formade dig och gjorde dig till den du är. Det kan skrämma dig och få dig att fundera en hel del på saker som länge har legat gömda inne i ditt bibliotek av tankar och känslor. Det kan samtidigt vara en lättnad eftersom du vet att du numer är en besökare på den plats som en gång var hela din värld. Men ändå är den flod av minnen som rinner i dig resultatet av de beslut du har tagit som har lett dig dit du befinner dig i dag. Där svaret på frågan, som så länge har varit obesvarad, är att du någonstans djupt inom dig vet vad som betyder något och inte.  

Två månader. Så länge höll det. På torsdag hämtar jag hem min lilla prinsessa igen. Jag är äckligt less på tonårstjejer som inte fattar något och jag är lika dödligt less på hästmammor som öser beröm över sina döttrar utan att ha det minsta belägg för det. Var har människors sunda förnuft tagit vägen? Jag börjar allvarligt tvivla på mänskligheten i hästvärlden. Det värker i mitt hjärta när jag tänker på det jag utsätter min snälla, rara, söta och trofasta häst för. Det är ju bara fan att jag ska sitta "fast" häruppe och vara en fattig student just nu.

 

Jag lyssnar på Håkan Hellström när han sjunger om protesfabrikens stängsel och får tårar i ögonen. Kanske är det för att Håkans melodi är så vacker, kanske är orsaken en helt annan. Jag vet ingenting just nu. Så jag styr kosan söderut några dagar från och med i morgon och ser om det hjälper mot frustration och förvirring. Det är bara så mitt liv är. Strul, strul, strul och inget blir som jag har tänkt mig. Men nästa gång lill-hästen ska i väg ska det ske efter grundlig tankegenomgång. Nästa gång ska det inte bara blir bra eller bättre. Det ska bli bäst.