Här kommer rädslan nu igen, när alla fjärilar i magen nålas upp
2010-12-09 @ 16:45:35
Jag kommer att hålla stenhårt på det här med att det är bättre att ta ut besvikelsen i förskott. Det står jag för. Även om den direkta faran verkar vara över. För den här gången. Återkommande scenarion i mitt eländiga liv är nämligen uppbyggda på att så fort det känns någorlunda stabilt, trevligt och harmoniskt så rasar allt i ett ögonblick då allt står still.
Jag har i hela mitt liv föraktat likgiltighet, som att det skulle vara en livsfarlig sjukdom som jag har gjort allt för att skydda mig emot. Det är bara så typiskt...svenskt. Jag gillar inte bara, jag älskar det istället passionerat och högt, jag gillar inte, INTE bara, jag avskyr något ur djupet av mitt hjärta. Att hela tiden balansera mellan älska och hata är min grej. Så är det bara. Jag gillar att känna och jag gillar att tänka på det jag känner. Ibland försätter det mig i komplicerade situationer där jag har svårt att skilja på vad som är värt och inte men lika ofta gör det att jag känner mig mer levande än någonsin.
Det har varit en tuff vecka hittills, berg- och dalbana i känslor gånger tusen och jag gissar att jag behöver en hobbypraktiserande psykolog som skulle stå ut med mina skruvade tankebanor om vad livets mening egentligen är och en helkväll i rödvinets tecken som avslutas med huvudvärken som man bara får efter att ha gråtit riktigt länge.
Och jag vet också att jag kan ha en tendens till att få det att låta värre i skrift än vad det egentligen är.
En annan tid i samma land samma gamla rädsla, andra namn
2010-12-08 @ 15:30:14
Det brukar talas om den ljuva bitterheten. Och jag brukar gilla den. Faktumet är att de senaste dagarna har jag varit rätt tillfreds med allt trots att dygnets timmar har tenderat att inte räcka till. Att andas är en självklarhet och en totalt omedveten handling och därför tar jag mig i genom dagarna som tar mig ännu närmre det där man får kalla jullov när man är student. För allmänbildningens skull så kan jag meddela att det där med andningen må vara en omedveten och självklar handling för oss människor medan en delfin är medveten om varje andetag den tar och kan därmed bestämma sig för att sluta andas och dö. Bara sådär.
Men den där ljuva bitterheten är skör. Det är nämligen lätt hänt att man bara blir bitter utan det där ljuva. Det finns ett ordspråk på engelska som stämmer så väl in på den livsfilosofin jag har: While I breathe, I hope och jag vill så förtvivlat gärna fortsätta med det. Men just i dag, just här och nu är det så hjärtskärande svårt så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag vill inte drunkna i BARA bitterheten. Jag vill ha tillbaka adjektivet ljuva i den meningen och jag vill ha det nu. Nu, nu, nu, nuuuu…
I stället sitter jag här med hög puls och hjärtat i halsgropen och väntar på nästa samtal. Det samtalet där meningar och ord kommer att yttras som antingen får mig att stanna i bara bitterheten ett tag eller som kommer få mig att andas hopp.
Älskling, i natt kom du tillbaka och allting var förlåtet i en återvunnen dröm...
2010-12-07 @ 02:47:56
Jag önskar så hjärtans gärna att jag hade förmågan att förmedla den här känslan jag har precis här och nu. Det jag kan säga är om den är att den uppenbarligen dyker upp när alla andra sover, vid ett köksbord någonstans i Piteå, när gatlyktorna utanför leker med skuggorna på den snötäckta marken. Ljuset som egentligen inte finns här i Norrbotten den här tiden på året letar sig ändå på något märkligt vis in i mig. Det är en djup suck fylld med välbehag som spelar huvudrollen samtidigt som toner av melankolisk och alldeles lagom deppig musik spelas i bakgrunden. Jag är ensam, fast ändå inte. Jag vill stanna i den här världen för alltid och den här besynnerliga, lite deppiga känslan som har kopplat sitt grepp om mitt sinne får gärna stanna kvar. Jag har aldrig känt mig så levande som nu och jag är rädd för att allt det här försvinner om jag går och lägger mig för att sova. Jag vill inte förlora den här inspirationen och motivationen som äntligen hittade vägen hem igen. Jag kan inte hjälpa att jag blir en liten töntig, poetisk fjant som vill filosofera om allt och inget tills morgonen gryr vid sådana här tillfällen.
Men tyvärr. Jag har viktigare saker att slutföra. Jag är ju trots allt en alldeles vanlig och tråkig student med allt vad det innebär och vissa saker är visst obligatoriska. Fan.